Det är lättare att ta ett liv än att rädda ett. Därför ägnas en förhållandevis stor del av den inledande missionsutbildningen åt att lära sig grundläggande insatser vid exempelvis olyckor, akuta sjukdomar och självklart skottskador. För mig är mycket av det här nytt och spännande. Visst gick jag igenom hjärt- och lungräddning som i princip alla andra under skoltiden. Skillnaden är att de enkla metoderna har ersatts av lite mer avancerade varianter, allteftersom traumacenter världen över utvecklar dem. På film finns nästan alltid en sjukvårdsenhet i närheten, redo att transportera skadade till ett välutrustat fältsjukhus och så är det nästan i verkligheten. Med en liten skillnad. Den första som kommer till platsen och ger dig den där livsviktiga första hjälpen om något händer är troligtvis inte en legitimerad akutsjuksköterska utan din kompis. Ni kanske har följt varandra från dagistiden in i plutonen eller så har ni nyligen börjat jobba tillsammans, men det har ingen betydelse. Du måste kunna lita på att din kompis vet hur han eller hon ska rädda ditt liv och den personen måste kunna lita på att du kan göra detsamma för honom eller henne. Eller så kanske ni måste hjälpa till vid en vanlig olyckshändelse i den mån ni får och kan. Det är inte konstigt att sjukvård tas på största allvar inom Försvarsmakten. Personligen känner jag att varje pass gör mig säkrare och bättre, och viktigast av allt: ger mig modet att faktiskt stanna och hjälpa till om jag skulle se något hända.
Hade jag nu trott på karma hade det väl i och för sig kunnat ses som ett nollsummespel. Andra timmar tränar jag ju faktiskt på att bruka vapen och vapnets funktion är ju trots allt att trycka ut en hård kula i en extremt hög hastighet med ett destruktivt resultat. Men rent krasst är ju sannolikheten större att jag får använda mina helande kunskaper än mina förmåga att döda. Som i och för sig inte är särskilt märkvärdig. Vilken älgjägare som helst skjuter förmodligen bättre än vad jag gör. Strid är ju inte direkt min primära uppgift…
Jag känner dock att jag avviker lite från ämnet för den här bloggen. Hur man upprätthåller en relation. Ett av problemen är att jag faktiskt är på väg mot något. Varje dag tar jag ett steg närmare äventyret, för det är så jag ser på det, och varje dag ger mig nya kunskaper och färdigheter. Jag vet att jag kanske inte borde vara så glad ibland, så ivrig att få berätta vad jag lärt mig idag. Framför allt inte när jag kan se hur ledsen hon blir när det förs på tal även om hon gör sitt bästa för att inte visa det. Det är en svår balansgång och det lär inte bli lättare när jag väl är på plats…
Kommentarer är stängda.