Som vissa av er kanske läst tvingades en kollega få ena benet amputerat efter att ha blivit skottskadad i en eldstrid i helgen. Jag känner inte honom, men Försvarsmakten är liten nog för att man alltid ska ha gemensamma bekanta. Och även om vi inte haft det hade jag blivit lika berörd. För det är tragiskt. Visst, vi vet alla vad vi ger oss in på och att det finns risker, men det är ändå tragiskt. Självklart funderar man mycket på det. Vad gör jag om jag blir av med benet? Hur skulle mitt liv se ut då? En del menar att vi får skylla oss själva; att det är rätt åt oss för det lidande vi orsakar. Jag köper inte det. Märk väl, jag är ingen naiv idealist som helt och fullt köpt att vi är där för att göra en helt osjälvisk insats för afghanerna. Tvärtom. Min syn på det hela är cynisk och krass beträffande de bakomliggande faktorerna till varför vi är där. Altruism är inte direkt en del av min världsbild. Men någonstans hoppas jag att vi faktiskt gör något nyttigt. Om bara ett par människor får ett bättre liv för att vi är där, är inte det värt något? I vilket fall som helst förtjänar ingen att förlora ett ben i dammig öken långt hemifrån. Eller ännu värre, sitt liv.
Varje händelse påverkar oss här hemma. Vi lider bakom den ibland galghumoristiska fasaden. ”Äh, jag kan göra det här för jag ska ändå dö” är inte ovanligt att höra i korridorerna. Statistiskt sett har vi alla mycket goda odds för att komma hem levande, men på vissa märker man att de börjar leva upp, ta chanser eftersom osäkerheten ändå finns där någonstans. Dubbelnollan i livets roulette. Och för de som kommer att vara ute på fältet, möta fienden ansikte mot ansikte, är det ett sätt att lägga livet här hemma på hyllan eftersom det blir för svårt att hantera kontrasten mellan sitt vanliga liv och det liv man lever därborta…
Kommentarer är stängda.