De senaste dagarna har jag vaknat på ungefär samma sätt: Väckt av en ledsen flickvän som drömt att något hänt mig i Afghanistan. På mitt förstående och tröstande vis har jag försökt lugna henne: ”Dröm om något annat!” Det verkar ha funkat. I natt drömde hon om kattungar. Jag förstår annars att hon är orolig, men själv har jag inte drömt om det en enda gång och tvivlar på att jag kommer att göra det. Inte för att jag är så jäkla tuff och hård, utan mer för att jag faktiskt inte ser på det som ett orosmoment på det sättet.
Helger innebär numera att man försöker lösa sina sociala åtaganden och sin fysiska hälsa på ett mer intensivt sätt. De långa dagarna i veckan innebär att det kan vara svårt att hitta träningstid, vilket är paradoxalt eftersom Försvarsmakten ändå kräver att du är i god fysisk trim. Då finns ingen annan lösning än att försöka beta av träningspass i alla fall fredag, lördag och söndag.
Den sociala biten är otroligt viktig, inte minst nu när sommaren snart är över. I och för sig välkomnar jag hösten eftersom värmetålighet inte är min starkaste sida och jag uppskattar den där känslan av melankoli som vilar över staden i regn och rusk. Men jag vill ändå krama ur det sista av vad sommaren har att erbjuda. Konstigt nog har hela missionsfokuset gjort att jag istället för att umgås vitt och brett med alla har hamnat i en situation där jag väljer att umgås med samma två personer mest hela tiden (utöver min sambo då). På något sätt är det mentalt mycket lättare att umgås med dem för att då kan jag släppa tankarna på missionen och diskutera allt annat som gör livet värt att leva: Äventyr, tv-spel, kvinnor och Internethumor. De har blivit mitt vattenhål där jag kan koppla av ett tag, men det trista är ju att det är en situation jag har konstruerat. De flesta andra av mina närmaste vänner förstår ju precis vad jag känner och går igenom, men ändå har jag liksom svårt att ta tag i mitt umgänge med dem. Nu när tiden börjar bli knapp måste jag försöka bryta det mönstret för jag vill ju fortfarande ha kvar mina vänner när jag kommer tillbaka…
Kommentarer är stängda.