Som jag tidigare nämnt handlar inte all verksamhet inom Försvarsmakten om att vara en badass-motherfuckin’-hardcore-killin’-machine utan stor vikt läggs, i alla fall i mitt fall, på att lära sig förstå och kommunicera med människor. De senaste dagarna har därför varit inriktade på Afghanistan ur ett kulturellt, socialt och språkligt perspektiv. Jag vill inte gå in närmare på verksamhetens art, utan det räcker med att konstatera att det här är givande inte bara för min tjänst i Försvarsmakten utan även i den härliga civila världen som jag för tillfället satt på paus. Människor är väldigt lika varandra i grunden även om vi talar olika språk, har olika seder och bruk och betraktar världen på olika sätt. Att sedan få den här bilden presenterad av karismatiska föreläsare som delat med sig av sina egna erfarenheter har varit fantastiskt.
Nu kanske jag låter som en jävla poster boy för den mjuka, politiskt korrekta Försvarsmakten, men för er som aldrig upplevt en föreläsning inom Försvarsmakten kan jag berätta att det normalt går ut på att någon visar tvåtusen PowerPoint-bilder samtidigt som han eller hon läser innantill vad som står skrivet på bilderna. Obligatoriskt är citat från byråkratiska definitioner samt organisationsscheman som tydligt beskriver att det finns en chef överst och att det är denna enormt viktiga person som står framför dig (alternativt ställföreträdaren). Detta kan pågå i allt från trettio minuter till åtta, tio timmar per dag. Vanligtvis är engagemanget hos både föreläsaren och åhörarna likvärdigt, det vill säga att bägge parter skiter ganska ordentligt i vad som sägs och vad som uppfattas, men den här kursen har faktiskt varit annorlunda ur den aspekten. Det finns en vilja att lära sig, möjligtvis för att våra liv en dag kanske hänger på att vi fattar vad som lärs ut, men också för att föreläsarna involverar oss i föreläsningarna genom att be om våra erfarenheter och kasta in oss i praktiska övningar. Lite halvunikt i Firman.
Som grädde på moset bjöds jag på en delikat måltid vid hemkomsten och en kvällspromenad i solskenet. Helt perfekt. Hur fan kan jag vilja lämna det här? Ibland undrar jag själv vad jag håller på med och motivationen varierar kraftigt även under en enstaka dag. På väg hem från jobbet var jag lyrisk över mina nya erfarenheter och upplevelser. Ett par kilometers promenad med kyckling i kistan senare begriper jag inte hur jag kan vilja byta bort det. Men i grund och botten handlar det mycket om att stå fast vid beslut och se på saker ur ett långsiktigt perspektiv. Det jag får med mig hem kommer inte bara att ha reviderat min livssyn, det kommer nog också att låta mig se saker för vad de verkligen är. Ja, och även en del pengar för att faktiskt kunna ge något, hur torftigt det än må låta, tillbaka till min flickvän i form av exempelvis resor och andra upplevelser för oss som par…
Kommentarer är stängda.