Idag hamnade jag i en bilkö vilket medförde att en sträcka som brukar ta tio minuter tog mig fyrtio. Inte särskilt farligt egentligen, jag hade ingen brådska eftersom jag budgeterat för ännu större försening. Nu är jag knappast lugn och tolerant i bilköer. Tvärtom. Jag tillbringar nästan dagligen en timme i bilkö (och två timmar i trafik som flyter) och det är tamejfan det värsta som finns. Luftkonditionering som inte kyler tillräckligt, en svinhård koppling som ger mig kramp i benet och medtrafikanter som bestämmer sig för att försöka ta sig vänster trots att kön från andra hållet består av människor som inte släpper en jävel över bron. Fan, jag blir irriterad bara jag tänker på det. Men en sak är bra med bilköer och det är att man mellan vredesutbrotten får tid att tänka. Tänka och reflektera.
Mina tankar landar ofta in på om det är så här livet ska vara. Att jag ska tillbringa motsvarande en och en halv arbetsvecka av min fritid på att ta mig till och från jobbet. Är det att maximera livet? ”Fånga dagen” som varenda hobbyfilosof med svagt självförtroende tatuerat i latin på revbenen? Nej. Det är också ett av skälen till att jag åker. För att en kort stund få uppleva hur det är att köra i den snabba filen. Där livet är kort, enkelt och hårt. Förhoppningsvis inte mitt för det hoppas jag blir långt, härligt och lätt, men andras liv. Där pulsen är hög och liv och död rör sig i en ändlös snabb cirkel. Nej, det kanske inte är hela anledningen till att jag åker, men om jag gräver djupt nog är jag säker på att äventyrslustan bidrar till mitt beslut att åka.
Nu ska man inte misstolka det här som att jag på något sätt är missnöjd med mitt liv. Jag har ett otroligt bra liv, även med svenska mått mätt, och saknar faktiskt ingenting. Men ibland känner jag att jag behöver göra saker för att behålla den känslan och inte ta allting för givet. Benchmarka mig mot människor som slåss för sin överlevnad för att jag själv inte ska drabbas av numera så populära I-landsproblem som att jag inte har råd med en Louis Vuitton-väska eller att min bil inte råkar vara state of the art. Gör det mig till en sämre människa; att jag har mina egna privata skäl till att åka på utlandstjänst? Nej, jag tycker fan inte det. Det enda jag beklagar, som möjligtvis svärtar ner mig själv i mina egna ögon, är att det går ut över min flickvän. Hade jag kunnat ta henne med hade jag ju gjort det, men det här är ingen tvåveckors all-inclusive på Koh Samui. Det här är krig (ja, eller ett fredsbevarande uppdrag som det så fint kallas på en politisk nivå) och vem vid sina sinnens fulla bruk vill utsätta den man älskar för en sådan sak…?
Kommentarer är stängda.