Min emotionella berg-och-dalbana fortsätter. Varje morgon, när alarmappen drar igång The Decemberists utmärkta Rox in the box klockan 05.15, undrar jag vad i helvete jag håller på med. Inte bara att jag ska åka till Afghanistan utan att jag jobbar inom Försvarsmakten överhuvudtaget. I bilen eller bussen på väg till jobbet ifrågasätter jag hur jag kunde lämna fria arbetstider, en hög lön och en hög position inom min tidigare bransch, för att jobba statligt. Men sedan slår det mig: Det här är en av de mest spännande arbetsplatser man kan tänka sig. Visst är det mycket byråkrati och rutiner och procedurer som kan driva en till vansinne, men om man bara kan skratta åt det finns det så många guldkorn att vaska fram. Inte minst bland människorna.
Halva nöjet med att åka på mission är att lära känna alla dessa nya människor. Varje dag lär jag känna mina nya kollegor bättre och bättre. En person du tror är stel och tråkig visar sig vara den roligaste person du träffat, den där präktiga typen visar plötsligt prov på sidor som visar sig vara allt annat än präktiga och när den där knogsläpande biffiga jägarjäveln öppnar käften kommer en briljant föreläsning om islam ur ett feministiskt perspektiv. Ingenting är vad det ser ut att vara, samtidigt som allt är precis vad det ser ut att vara. Nu låter det kanske återigen som om jag är sponsrad av Försvarsmakten, men faktum är att jag är positivt inställd till att jobba här. Visst blir jag skitförbannad över den pissiga behandling man stundom utsätts för av oflexibelt personalsystem, visst rasar jag över tanken på att under ett halvår ”bosättning” i ett av världens mest riskfyllda länder ändå behöva betala en hög skatt som tack för att jag jobbar åt staten (andra länder har högre missionstillägg som dessutom är skattebefriade), visst svär jag över att behöva inställa mig någonstans 07.30 för att sedan ha ett gäng timmar av egna sysslor när jag lika gärna kunde ha sovit ut och fungerat bättre. Men ändå. Som vi raljant, men ändå med ett korn av sanning brukar uttrycka det: ”Var annars får jag kasta handgranater och rensa hus på arbetstid?”
Det betyder inte att jag tänker jobba här för evigt, inte en chans. Jag har inte vigt mitt liv åt det här och kommer inte att sluta min karriär ensam med ett antal stjärnor på bröstet och krigshistorier från vintern 2011/2012. Faktum är att jag dagligen funderar på vad jag ska göra när jag kommer hem. Och det är jag inte ensam om. Vi diskuterar ganska mycket vad vi ska göra när det här är över och vi får en välförtjänt semester. Vad ska vi lägga missionspengarna på, de slantar vi lyckats spara eftersom vi ger upp våra liv under sex månader? Vart ska man åka på semester med sin partner? Själv blir det att bjuda sambon på en riktig drömsemester till nästa vinter. Det är hon faktiskt värd. Hon gör ju också mission, men utan risktillägg…
Kommentarer är stängda.