Som en observant läsare kommenterat i ett tidigare inlägg är statistiken jag refererade till en otrolig förenkling. Fem tidigare dödsfall på tjugo genomförda missioner ger oss ganska goda odds att som mission betraktat komma hem levande, men sett till händelseutvecklingen i Afghanistan är sanningen inte lika enkel. När vi landar in till vintern har vi helt nya förutsättningar och det är omöjligt att sia om hur missionen kommer att bli. Går den i linje med FS18 och senare missioner får vi tyvärr vara beredda på det värsta. Jag kanske uttryckte mig slarvigt, men jag tror att vi alla är förberedda på att någon eller några av oss kanske inte kommer tillbaka. Så förberedd man kan bli i det läget vi befinner oss nu. Förbandet som sätter upp missionen, K3, är synnerligen väldrillat, kompetent och erfaret. Som många andra hade jag en ganska negativ bild av jägarförbandet innan jag lärde känna dem, men jag tvingas dagligen omvärdera den bilden. Nu är jag stolt över att få tillhöra dem under den tid vi gör mission tillsammans. Om några kan klara av att ta sig igenom de tuffaste av situationer är det dessa herrar.
Men det kommer naturligtvis med ett pris för oss som kommer andra delar av Försvarsmakten där man på gott och ont har andra prioriteringar. Man får kämpa ordentligt för att hänga med för en god grundfysik är något som genomsyrar hela förbandet, från cheferna ner till soldaterna. I morse hade vi till exempel ett tufft intervallpass som inte direkt hjälpte den influensaliknande sjukdom jag burit på i snart två veckor (Vara hemma sjuk? Nä, då missar man alldeles för mycket. Det finns ingen tid för återtag). Samtidigt är det inspirerande att ha ledningen kämpande bredvid sig i gräset en tidig höstmorgon. Hur många kan säga det om sin arbetsplats…?
Kommentarer