Helgerna passerar snabbt förbi. Alldeles för snabbt. Jag tog en promenad ner på stan idag. En jäkligt vacker höstdag. Tyvärr är det som vanligt nuförtiden, det ända jag kan prata om är missionen, det ända jag kan tänka på är missionen. Ibland spyr jag på mig själv när jag hör mig älta samma skit om och om igen. Så frågan är om jag ska försöka släppa det och passa på att gå ut och njuta av en vacker helg, eller om jag ska sitta hemma, spela tv-spel och ta det lugnt i hopp om att kurera mig efter ett par veckors sjukdom…
Jag har ändå fördelen av att kunna pendla mer eller mindre dagligen till utbildningen och det är ytterst få av oss som har den lyxen. Ibland handlar det kanske om sju, åtta timmar hemma, men de timmarna gör så otroligt mycket. Att få hänga av sig uniformen på stolen, slå på tv:n, lägga sig i sin egen säng… saker man tar för givet börjar helt plötsligt kännas som en lyx. Nackdelen är förstås att man hamnar lite utanför gemenskapen och att man inte riktigt vänjer sig vid hur det faktiskt kommer att vara att vara borta på riktigt. Det är möjligt att vissa anser att jag borde prioritera annorlunda (även om jag inte tror det), men saken är den att en mission kommer och går, men min relation kommer förhoppningsvis att vara även när minnena av Afghanistan är bleka skärvor av svunna tider. Jag har lovat att tillbringa så mycket tid jag kan hemma och det är ett löfte jag tänker göra allt för att hålla!
Kommentarer