Vapenmakt…

På missionsutbildningen framhävs alltid en sak: Det spelar ingen roll vilken befattning du har, du är ändå först och främst soldat. Även sjuksköterskan, kocken, assistenten och stabschefen måste kunna hantera sina vapen. Så dagen tillbringades på skjutvallen. Skjuta in AK:n, träna pistol, vapenväxla mellan de båda – essentiellt för verksamheten. Jag är inte särskilt duktig skytt, det måste medges, men jag klarar mig ändå helt okej. Ibland är det skönt att lämna barackerna för att dra på sig all utrustning och njuta av höstregnet. Okej, jag hade föredragit att det inte regnade och helst av allt hade jag sluppit utrustningen, som väger mycket, sitter oskönt och skapar obalanser i ryggar och axlar. Men om man alltid tränade i solsken skulle det bli jäkligt tufft att komma ut i lera, regn och/eller kyla som det faktiskt kan vara i Afghanistan på vintern. Så man får ta det onda med det goda. På pluskontot kan man skriva upp att jag alltid lär mig något. Försvarsmakten har många duktiga instruktörer som också är pedagoger. Tyvärr har de ett gäng jävla idioter också, så har man otur är det en sådan. Mina kollegor är som tur är av den första typen. Hårdnackade soldater med stora hjärtan. Jag är inte särskilt hårdnackad, men i gengäld har jag andra värdefulla (hoppas jag) egenskaper och min förmodan är att bägge delarna behövs för att vinna ett krig. Du måste ha de tuffa och hårda, de som följer boken och gör vad som ska göras utan knot. Som kan utrustningen, ordningen, rutinerna. Samtidigt behöver du de som kanske inte är lika disciplinerade på alla sätt, kanske inte behärskar alla delar fullt ut. Men som tänker annorlunda. Bryter mönster. Väljer att gå i mitten när valet står mellan vänster och höger. De som drar upp en stridsplan efter en taktik de använt i Starcraft 2 med stor framgång. Jag är, föga förvånande, den andra typen. Erfarenhet, personlighet och läggning är det som ”tvingat” in mig i den fåran. Men jag klagar inte för jag trivs bra där.

På privatfronten undviker vi att prata så mycket om att det snart är dags. Det känns inte som om det ger något längre, vi kommer inte vidare eftersom det är som det är. Vi försöker istället fokusera på att göra roliga saker tillsammans så mycket det går. Nu funderar vi på en höstresa och det vore sjukt skönt att slippa det gråa, trista och stela ett tag. Flera personer har rekommenderat mig Soldathemmets PREP-kurser som ska ge par verktyg för att kunna hantera olika situationer i en relation, som till exempel att den ena parten får för sig att han eller hon ska sticka iväg till en krigshärd. Vi känner väl lite att vi är bortom allt detta. Jag och sambon har hängt ihop i många år och har som alla andra haft våra egna kriser, så jag tror att vi redan har de verktyg som behövs. Utan att på något sätt nedvärdera kursen väljer vi nog hellre en helg i Paris än en helg i typ Skövde…