Vissa veckor känns ändlösa och vi har precis gått in i en sådan fas. Naturligtvis finns det en tanke med utbildningen, naturligtvis tjänar den ett högre syfte, men det känns ändå tungt. Långa dagar, som i mitt fall blir ännu längre eftersom jag pendlar hem trots kvällstjänst och tidiga morgnar. Får jag åtta timmar hemma får jag vara glad. Men det är en del av dealen. Plus att det bara blir skönare och skönare att få kränga av sig uniformen och sätta sig framför bloggen. Jomenvisst, bakom den hårdföra stridisfasaden döljer sig en fjortonårig bloggerska. Allt som fattas är lite Ben & Jerry’s och en onepiece typ.
Idag blir det bokning av höstresa. Igår blev jag alldeles förvirrad av alla beslut, men idag är jag redo, inte minst eftersom vi fått lön. I Försvarsmakten får man nämligen lönen den 26:e om 25:e infaller på en söndag. Så är det i andra delar av Myndighetssverige också. På skoj frågade jag vad som skulle hända om jag anmälde Försvarsmakten för kontraktsbrott eftersom det står i mitt anställningsavtal att jag ska få lönen senast den 25:e varje månad. Alla stirrade på mig med tomma ögon innan en person tog till orda: ”Du, det är nog ingen som tänkt på det förut. Alla har bara accepterat att det är så.” Försvarsmakten och dess personal i ett nötskal.
Andra punkter på kvällens att-göra-lista är A) kängputsning (jag fick lite backning på den fronten idag) och B) kettlebellträning. Det är svårt att hinna fysa så mycket som vanligt när vi har de tidsmässigt tunga veckorna och man tappar fort, åtminstone känns det så. Som tur är har vi en ledning på missionen som återigen poängterat vikten av att hålla sig i form vilket borgar för att vi faktiskt kommer att få avsatt tid för sådant även i Afghanistan.
Snart är det dags för anhörigdag. Från början trodde jag inte att någon i min familj var särskilt intresserad av att komma, men nu verkar det som att jag får dit alla förutom sambon som har annat på schemat. Det känns rätt bra eftersom det är lätt att ta för givet att ens föräldrar och syskon ska stötta beslutet att åka. Sanningen är att de kanske inte alls vill att du ska åka. Mina föräldrar och syskon står väl bakom mig i beslutet, men det betyder inte att de vill att jag ska åka iväg. Tvärtom. På något sätt har deras känslor halkat lite åt sidan i den stora känslokampen. ”De är ju min familj, de kommer aldrig undan mig” – så har jag resonerat tidigare. Ska försöka ändra på det nu. Jag tror att det är lätt att fokus hamnar på partnern, men man får inte glömma att familjen i många fall är större än så. Jag hoppas att de genom anhörigdagen kan få en större förståelse för vad jag gör och hur verksamheten ser ut. Min sambo matas ju med den informationen dagligen eftersom, ja, vi lever tillsammans och det blir naturligt att man ventilerar vissa känslor hemma. Mina föräldrar får brottstycken serverade över telefon en eller ett par gånger i veckan…
Kommentarer