Jag har ju tidigare berört tankar om döden och att döda. I början diskuterade vi döden mer även om det dog ut lite, men nu har det tagit fart igen fast i ”hur skulle jag agera i den här situationen”-skepnad. Jag tänker mycket och ofta på sådant, resultatet av att jag sett och varit med om en hel del i mitt liv. Många brukar fråga om jag inte tycker att det är jobbigt när jag berättar om mitt sätt att se och uppfatta världen. Nej, det är inte så jobbigt för om man gör det tillräckligt mycket blir det en automatisk process som inte tar mer tankekraft än något annat. Och det har givit mig ett visst skydd från stressreaktioner när, hur ska jag säga det, situationer varit lite skarpare än normalt.
En klok människa och kollega, som jag känner mig väldigt trygg med, betonade vikten av att vi verkligen förstår vad vi ger oss in på. Många tror nog att de tänkt igenom det värsta som kan hända, att de funderat klart på om de är beredda att dö eller döda. Jag tror inte att de gjort det ändå. För det handlar inte bara om dessa två ställningstaganden och framför allt handlar det inte om att tänka igenom dem på ett svävande, abstrakt sätt. Det handlar om att verkligen bryta ner tankarna, konkretisera dem i fiktiva scenarion och tillåta sig själv att känna känslor som kanske gränsar åt det tabubelagda.
För att ge ett exempel brottas jag med dilemmat vad som händer om alla i min omgivning blir utslagna eller döda och motståndarna närmar sig. Skjuter jag slut på ammunitionen mot dem för att försöka återta kontrollen eller kommer jag att välja att ta sista kulan själv för att undvika att bli en gäst i någon tortyrhåla någonstans medan allting sänds på obskyra sajter? I vilket skede och under vilka förutsättningar kommer jag att välja vad? Hur agerar jag om jag blir skadad i foten, benet, armen eller får en allvarligare skada där jag är vid medvetande? Det kanske är ett extremt exempel, men jag tror att det är precis så här man måste tänka. Sannolikheten för att detta händer mig är obefintlig, men jag måste ha beredskapen för det och genom att nu fatta principiella beslut som jag kan stå bakom känslomässigt behöver jag inte processa det i ett eventuellt skarpt läge. Vad gör jag om min kamrat ligger sårad och vi ser motståndarna komma? Om jag har ett flyktläge, lämnar jag honom eller henne på plats för att kunna kalla på förstärkning eller stannar jag och riskerar en ”omild” behandling för att vara lojal? Det duger inte att tänka ”är jag beredd att dö? Ja, det är jag nog” vid något tillfälle då och då, för på det sättet bygger du inte upp en beredskap. Självklart går det inte att förutsäga hur man reagerar om det händer, allt du planerat kanske försvinner bort i adrenalin, rädsla och chock, men ge dig själv förutsättningarna för att i alla fall ha en chans att hantera det psykiskt.
Det här är naturligtvis inte en behaglig del av processen. Hur många har jobb där ni brottas med den här typen av tankar? Det är säkert inte ens hälsosamt i längden att gå med den här beredskapen, men fan, vi åker inte på chartersemester till Kreta (vilket jag i och för sig tycker kan vara farligt nog). Och det spelar ingen roll om du råkar vara kock eller skyttesoldat eller ansvarig för personalfrågor. Alla måste tänka, tänka och tänka på det här. Om du ens funderar på att åka på mission, tänk över sådana här saker redan nu. Ju tidigare du börjar, desto större chans att du kan fatta ett beslut som är rätt och riktigt för dig.
Hej
Jag har läst en del av det du har skrivit. Jag har aldrig varit intresserad av vad som sker där borta men idag kunde jag inte sova och fick bara för mig att googla om Afghanistan och det Militära. Det är helt otroligt att man kan ha ett sådant starkt psyke när det gäller döden. Men jag tror ju på att man kan dö , bli skjuten vart som i världen , här hemma i Malmö är jag kanske inte lika rädd som jag hade varit hos er. Jag gissar på att jag var natt hade sovit i fosterställning och gråtit mig till söms av rädsla att någon KANSKE skulle få föra sig att döda mig. Min syster tog lumpen sen fick hon för sig att hon ville vidare inom det Militära och självklart hade hon som mål att åka till Afganistan . Varför frågade jag henne? Jag kunde inte förstå hennes förklaring, varför vill man åka någonstans där döden är en större chans än att vara vid liv? Men hon såg bara nollställd ut. Men som tur så åkte hennes hälsena av och det tog väldigt långt tid tills hon kunde bli bra igen så gav sig in som polis. Jag tycker att ni är otroligt starka som har en sådan styrka i er att ni är villiga att offra era liv för andra. Min väninnas kille har varit där ett antal gånger och han är där nu med. Han är ju helt konstig när han är hemma, jag känner inte igen honom heller. Hon säger att han är konstant arg, men varför det ? Händer det mycket mer där nere än vad vi tror? I mitt huvud så ser jag bara massa män med vapen . Jag har nog sett för mycket film alltså. Men detta var intressant att läsa , skall följa det , får se vad du skriver om nästa gång. Men du är väldigt bra på att beskriva det du menar. Kände nästan ett tag att jag gästade er där borta. Ha det bra!! ZM
Detta är en mycket bra blogg som skänker perspektiv åt en förvirrad 18-åring med drömmar om utlandsmission..
Tack!