Söndag plus kväll är lika med… Ja, ni gissade rätt: Opepp. Vilken tur att jag känner mig själv så bra att jag vet att det är övergående, för annars hade jag faktiskt brottats med tanken på att skita i det här. Ibland känns det som om missionsutbildningen är en form av psykoterapi, där du ständigt tvingas möta dig själv på olika sätt vilket upprör en massa känslor.
Helgen har varit mycket bra även om sömn och vila har fått stå tillbaka för gammal vänskap. Det är alltid roligt att träffa vänner och höra hur de har det. Många i mitt gamla gäng (som i umgängeskrets, inte något laglöst patrask) har fått barn och lever ett liv som skiljer sig mycket från mitt ibland något självcentrerade sätt att leva. Men roligt har vi fortfarande och det är huvudsaken.
Jag träffade också en soldat från den nuvarande FS-missionen som var hemma på leave. Vi har aldrig träffats förut, men ändå känner man redan nu en samhörighet med varandra. En sak han sade som gjorde ett starkt intryck på mig var att han hade svårt att hantera det här med leave (resorna hem som man gör ett par gånger under missionen). Ena stunden var han där, nästa var han i Stockholm och festade och den kontrasten upplevde han som väldigt svår att hantera känslomässigt. Jag måste erkänna att där och då tillkom ytterligare en dimension av missionen. Som jag tidigare sagt har jag funderat mycket på döden i dess former, men jag har nog inte funderat lika mycket på livet. Någonstans har jag tagit för givet att jag är så stark att jag kommer att gå oberörd genom missionen och återvända som samma människa, visserligen rikare på erfarenheter, men ungefär samma människa. Att höra den här unga soldaten uttrycka sin förvirring över en så enkel sak som att komma hem berörde mig djupt. Vissa kanske kan gå igenom missionen i princip oförändrade, men jag är en känslomänniska. Visserligen en rätt tuff, kall och cynisk sådan, men som ändå trivs bäst i det känslomässiga bredspektrat. När jag tänker på det finns det inte en chans att jag kommer att komma tillbaka precis som jag är nu. Förändringen kanske är så liten som att jag börjar uppskatta att ingen skjuter på mig när jag åker till jobbet, men någon form av förändring kommer säkerligen att ske. Nu får jag avdela en hel del av mina mentala resurser på att försöka analysera den här aspekten av att åka till Afghanistan. Fan, jag som tyckte att jag hade tillräckligt att tänka på.
Jag har kommit fram till att du måste vara en manlig motsvarighet till mig själv, bara att jag är något/några år yngre i min planering. Så det skall bli trevligt att se om ”jag” kommer att trivas på min framtida mission, eller om jag skall lägga ner redan nu. Fast det spelar ingen roll vad du skriver, egentligen. Jag kommer inte lägga ner mina planer på att ev åka på mission ändå. Jag är alldeles för envis och obstinat för det. Men den här bloggen ger mig ett jättebra förarbete och om du fixar det här så gör jag också det.