Kasta in handduken…

Jag har inga planer på att hoppa av, men den här morgonen var det inte långt ifrån. Vet inte riktigt varför, men det kändes tungt, jäkligt tungt. Kanske är det hösten, kanske är det att jag nu måste börja fokusera på allt från parkeringsplatsbestyr till tandläkarbesök till bankärenden. Allt känns mycket mera konkret helt plötsligt. Och nu börjar jag känna att jag faktiskt inte alls vill åka ifrån min sambo. Jag tycker att hon tar det ganska bra nu ändå. Hon blir ju ledsen när hon tänker på att jag ska åka, det ser jag på henne, men vi kan prata om vad som händer sedan och hon kan ta upp att hon kommer att känna sig ensam när jag är borta. Det är framsteg.

Eftersom naturen strävar efter balans innebär det så klart att jag har fått mer separationsångest än jag haft tidigare. Alla känner så här under missionsutbildningen, sade en klok man med mycket rutin till mig idag. Helt rätt. Fast det hjälper liksom inte mig. Vad som däremot hjälper är kollegorna. Vi har ju trots allt roligt tillsammans och det är otroligt viktigt när vågorna av tveksamhet och ånger sköljer över oss. Jag tror inte att någon klarar av det här utan kollegorna. Att kunna jobba som ett team är kanske den viktigaste grundpelaren i vår verksamhet. Men den sociala biten av att vara en del av ett team är den viktigaste faktorn för att kunna tänka sig att utöva vår verksamhet. I alla fall för mig. Om någon bett mig åka till Afghanistan för att sitta ensam på ett kontor, ha minimal kontakt med kollegorna och inte umgås med dem, ja då kan man väl säga att jag inte riktigt varit så sugen på det här. Till och med de delar av utbildningen som jag tycker suger allra fetast blir roliga när någon kollega skickar ett skojigt sms eller fäller en spydig kommentar. Chefens lätt syrliga humor förgyller briefarna. Fysfenomenens peppningar när jag vill lägga mig ner och spy gör att jag orkar den där sista intervallen.

Det är det här som är det bästa med Försvarsmakten. Det finns många gnälliga idioter inom verksamheten. Ni känner till typen; överlägsna paragrafryttare som gömmer sig bakom någon idiotregel och sätter käppar i hjulet bara för att de kan. Men det finns ju så fantastiska människor också. Och den där broderskapet man ser om i Band of Brothers, Generation Kill, Battlestar Galactica – fan i alla bra serier – den finns på riktigt. Jag kanske inte riktigt är där än med den här gruppen (dock med vissa av mina vanliga kollegor), men vi kommer att komma dit under stridsveckor och annat där det handlar om tillit, hjälpsamhet och att ge allt. Bara det kanske är värt hela den här missionen. Åtminstone så länge det inte får konsekvenser för mitt civila liv.

För övrigt vill jag tacka alla er som kommenterar. Ibland känns det som om ingen läser bloggen; att jag talar för döva öron. Varje kommentar ger mig ny styrka att fortsätta för då vet jag att jag kanske hjälper någon, ger svar på frågor man aldrig kunnat ställa. Så fortsätt kommentera är ni snälla. Det behöver inte vara positivt. Berätta vad ni vill läsa om, vad ni undrar över, hur ni känner, om ni tänker annorlunda än jag. Jag vill lära mig av er lika mycket som jag vill lära ut.