Irrande i dimman…

Först och främst vill jag tacka för alla fina kommentarer. De värmer extremt mycket i höstmörkret. Har ni specifika frågor eller tankar får ni gärna mejla mig på iskugganavhindukush@hotmail.com.

Precis som jag förutspådde har kollegorna lyckats rycka upp mig. Vi har nu gått in i kanske den viktigaste fasen av utbildningen vilket tyvärr också innebär att förvirringen ligger som en tät dimma över oss alla. Metoder, begrepp och idéer kastas huller om buller och ur detta kaos ska förhoppningsvis ordning bringas. I alla fall i teorin. Jag försöker göra mitt bästa även om det ibland känns som att trampa vatten med en kvarnsten runt halsen. Som tur är kan vi varva ner med ett gott skratt då och då.

Jag har börjat känna mig risig igen. Kroppen får ju liksom aldrig en chans att vila så minsta ansträngning skickar mig direkt tillbaka till hostandets förlovade land. Krydda med lite feberattacker och halsont och du får en anrättning som doftar av lidande och smakar katastrof. Trots det släpade jag mig ut med viktvästen och tog en skön promenad med en kamrat. Jag försökte mig på några chins med den extra vikten, men det var kanske lite väl optimistiskt.

Energi kan inte förstöras, bara omvandlas. Einstein var nog inte så dum ändå. En sak jag märkt är att all kraft jag lägger på att försöka vara fokuserad på jobbet (ibland blir det dock epic fail när jag nickar till under någon dragning) kommer någonstans ifrån. Nämligen från mitt engagemang i hemmet. Andra kanske skiter i att ta ut hunden, struntar i att klippa gräset, släpper det där med matlagningen, men i mitt fall handlar det om städning. Sambon och jag har haft ett system med städvecka, där vi veckovis turas om att ansvara för disk, tvätt och storstädning. Vi var tvungna att införa ett system eftersom hon har ordning som högsta prioritet och jag… låt oss bara säga att om jag varit en fraggel hade Sophögen inte varit min fiende utan min bästa vän… Sedan jag började missionsutbildningen har jag kanske orkat göra ta tag i städveckan två eller tre gånger. Ruskigt dåligt. Och jag vet att det är min tur, men jag pallar inte ta tag i det trots att jag borde. När jag är ledig vill jag bara ta det lugnt och göra så mycket jag kan som distraherar mig från jobbtankarna. I det ingår inte städning som jag finner så in i helvete tråkigt (plus att det är en basaktivitet inom det militära). Så får jag dåligt samvete för det eftersom min sambo tvingas städa på sina lediga dagar bara för att jag hängde med polare eller satt framför tv-spelet hela helgen. Jag vill inte bli den här lata killen, det vill jag verkligen inte. Istället försöker jag köpa mig fri på något sätt, genom att betala för resor typ. Men det är ju en quick fix, jag åker ju trots allt bort i flera månader och kan inte ta mitt ansvar för städningen även under den perioden. Visst, jag stökar ju inte till heller, men i ett förhållande bör man väl ändå hjälpa varandra med de tråkiga, vardagliga sysslorna, eller hur? Det är så lätt att släppa taget om det där ju närmare man kommer avfärd. Eftersom jag inte är psykolog kan jag inte svara på om det är en skyddsmekanism för att distansera sig från sitt vanliga liv eller om det är resultatet av att man faktiskt börjar bli sliten av alla långa dagar. Spelar det egentligen någon roll? Jag får väl ta på mig att städa hela nästa sommar istället. Kul, verkligen kul…