Ett svårt val…

Vi har nu kommit halvvägs in i den övning vi sysslar med och det firades med en informell middag. Informell i det här sammanhanget betydde uniform och landgångar, men icke desto mindre en trevlig avrundning på veckan. Som vanligt hamnade jag i dilemmat: Stanna kvar och ta ett par öl med de andra eller åka hem. Det låter som ett lyxproblem och det kanske det är, men det är ett problem.

Då och då får jag en liten pik eller antydning om att jag borde stanna kvar; sova över med de andra och snacka lite skit. Jag håller helt med dem. Genom att ständigt åka hem, en möjlighet jag har men som de flesta andra saknar, har jag på något vis valt att ställa mig utanför gruppen. Och gruppkänslan är mycket viktig i Försvarsmakten och kanske ännu mer när vi ska verka i den miljö vi snart åker till. Jag brukar dessutom vara den förste att förespråka teambuilding som en av grundpelarna i en effektiv arbetsplats. Så ja, jag borde stanna kvar. Men, och det här är ett stort men, jag har lovat min sambo att vara hemma så mycket jag kan. Även om hon säger att det är lugnt att jag sover borta ibland så vill jag stå fast vid det löftet. Jag vet att hon inte är helt okej med mitt beslut att åka till Afghanistan och jag vill inte lägga sten på bördan. En annan faktor är att när de andra åker hem till sina familjer på helgen har de ledig tid tillsammans. Min tjej jobbar inte direkt vanliga kontorstider vilket gör att vi sällan får en hel helg tillsammans. Det gör att de korta stunder vi får när jag pendlar hem, ibland så korta som en timme, är värdefulla för oss båda.

Det finns naturligtvis andra aspekter som väger in. De timmar jag tjänar på att sova på logementet kanske jag förlorar i kvalitet. Som alla vet är det något särskilt med att sova hemma… De två timmarna jag tillbringar i bilen är inte så farliga heller. På morgonen vaknar jag med The Voice och på vägen hem låter jag Jenny Seth spela melodiös electronica i Musikbyrån medan jag låtsas att jag kör i Tron-världens växelspel mellan ljus och mörker. Lite quality time med mig själv helt enkelt. Efter att ha pendlat ett helt år är jag rätt van vid de tidiga morgnarna, vägen och pendlingslivsstilen. Och jag gillar att hänga av mig uniformen, släppa tankarna på Försvarsmakten och glida in i mitt sköna, civila liv.

Som sagt, det gör lite ont i mig när någon av mina kollegor, säkerligen i all välmening, påpekar det här, men nu har jag valt den här vägen. Självklart kommer jag att sova över om det blir alltför sena övningsnätter. Jag lider inte av att sova borta, det har jag gjort många gånger förut, men har jag ett val uppskattar jag att vara hemma. Det är ett val jag tror att min sambo också gillar. De flesta kollegor har alltid levt den här militära livsstilen som innebär att man är borta periodvis, inte kommer hem över natten och så vidare. Deras familjer är säkert vana vid att det är så och har accepterat det. Men jag kommer inte från den verkligheten. I min värld kommer jag hem varje dag, eller nästan i alla fall, och vi får lite tid tillsammans på kvällen innan vi lägger oss. Reser vi bort i tjänsten är det kortare tider, annars åker vi tillsammans. Nu ska vi snart vara borta från varandra i nästan ett halvår. För oss är det en jätteförändring av vår livsstil. Innan man hoppar på en mission bör man i förväg ha diskuterat upplägget för att vara överens om hur man ska tackla det. I mitt fall valde jag att satsa på att vara hemma så mycket som möjligt. För andra kanske det innebär en annan lösning. Kom bara ihåg att det finns inga rätt eller fel. Ni måste själva känna efter vad som är rätt för er efter era förutsättningar, vad andra än säger…