Det har säkert framgått att mitt löfte till min sambo om att vara hemma så mycket som möjligt har en central roll i mitt sätt att betrakta livet kring missionsutbildningen. Vad som säkert inte har framgått är varför. Det är säkert inte bland det mest intressanta jag kan skriva om, men eftersom det är en av förutsättningarna för det perspektiv jag har tycker jag att det vore bra att förklara det lite närmare.
Vi har alltså varit tillsammans i drygt sex år. En hel evighet och samtidigt bara ett ögonblick. Under den här tiden har vi precis som de allra flesta par gått igenom en hel del. När jag för ett par år sedan friade lovade jag henne att det inte var ett sätt att få ett frikort till någon militär verksamhet. Jag vill inte gå in på detaljer, låt oss stanna vid att jag vid det tillfället verkligen trodde att det var så. Ett år senare började jag min anställning i Försvarsmakten. Det var aldrig min tanke att bryta det löftet, ”det bara blev så” som den vanliga förklaringen lyder. Chansen dök upp och jag kunde inte tacka nej, då skulle jag ångrat mig resten av livet. När frågan om Afghanistan dök upp och jag tackade ja upplevde hon det som ett svek på flera nivåer. Jag hade inte bara börjat jobba inom en verksamhet hon inte var så positivt inställd till, jag hade dessutom tackat ja till att göra det som hon fruktade mest: Att åka iväg till en krigshärd och vara borta i ett halvår.
De första månaderna efter beslutet var ganska lugna. Vi pratade inte särskilt mycket om det och i ärlighetens namn kändes det väldigt långt borta även för mig. Men när det började närma sig innan sommaren var vi tvungna att diskutera missionen. Det höll på att knäcka vår relation. Vi som nästan aldrig bråkat grälade nu dagligen. Vid ett tillfälle flög ringen rakt i bröstet på mig. Ibland var jag helt säker på att om grälen fortsatt i bara fem minuter till skulle vi ha gått skilda vägar. Som tur var kom semestern. Två veckor tillsammans borta från allting gjorde att vi kunde börja nysta i problemen med lite mer distans. När vi kom hem igen hade vi nått den punkt där vi faktiskt kunde prata om Afghanistan. Vi delade inte samma syn på det hela, och gör det fortfarande inte. Hon förstår inte varför jag vill åka och tycker att det är ett dumt beslut, men samtidigt har hon accepterat att det är som det är. Tror jag. Helt säker är jag inte. Just det att jag redan brutit ett löfte gör att jag känner att det är ännu viktigare att hålla det här. Min sambo säger ibland att det är okej om jag vill vara borta även när tjänsten inte kräver det, och jag vet att det är det. Men jag vill som sagt hedra det här löftet och väljer därför att åka hem. Trots timmarna i bil. Trots kostnaderna. Trots minskad sömn. För om jag inte står vid mitt ord, vem är jag då? Och framför allt tycker jag att hon är värd det!
Det är en evig kamp mellan att vara lojal mot sig själv och mot andra. Där måste man finna den lösning som man kan leva med för stunden. För samtidigt som man vill ha sin älskade för sig själv, så förlorar man hen den dagen man inte längre kan låta hen leva. Det är den hårda verkligheten; för att kunna leva ihop måste man också låta den andra just leva. Även om det innebär att man inte kan få allt man själv vill ha. Jag har själv varit den som suttit hemma i ett halvår, med paniken som aldrig försvinner men som man måste lära sig att kapsla in. Måste för att orka med. Och jag sa till mig själv; ”aldrig mer”. Och jag hade kanske svårt att känna det då, men ser det så mycket tydligare idag att det där ”aldrig mer” var bara en lögn. För för den man älskar gör man nästan vad som helst. Och du skulle aldrig stå ut med dig själv om du hade stannat hemma och svikit dig själv.