Ingen som tillbringat tid i Försvarsmakten kan ha undgått dem: De där som aldrig vill sluta tala. Så fort de hör ljudet av sin egen röst berusas de av sin egen glöd och vägrar lämna över ordet. Tio minuter, en timme, tio timmar, herregud, kan man orera utan att någon kan stoppa en, varför ska man sluta? Normalt är inte det något större problem, men på en fredag efter lunch, när alla mest vill åka hem och vara civila ett tag, då är det svårt att fokusera på vad som sägs. Okej, så farligt var det inte idag, det här inlägget är mer en generell reflektion av något som i alla fall jag stundom tycker är jobbigt med Försvarsmakten. I mitt tidigare liv (alltså före Försvarsmakten, en tid jag bara har vaga minnen av) hade vi en enkel princip när det gällde att göra saker som upptog andras tid: Tala eller skriv vad det är värt och inte längre bara för sakens skull.
Jag vet förresten inte vad dealen är med officerare och bildspel i PowerPoint, men det är helt klart en sekt och gränsar nästan till en pervers fetisch. Nåde den som vågar försöka sig på att presentera något utan PowerPoint… Själv hatar jag det där satans programmet. Framför allt som det används inom militären. Slide efter slide läses upp av monotona röster så man tvingas ta in allting dubbelt. Och allt arbete du presterar är inget värt om du inte kan göra PowerPoints av det. Det här är inte reserverat de svenska väpnade styrkorna utan en sjuka som spridit sig över hela världen. Ungefär som svininfluensan, men oändligt mycket tristare. Men det är bara att ta skeden i vacker hand. När missionen är över kanske jag har förvandlats till en PowerPoint-zombie…
Fredag innebär att den här övningen är över och det är skönt, otroligt skönt. Det har varit ganska tuffa veckor utan att egentligen ha varit särskilt tuffa. Svårt att sätta fingret på vad det är som stulit energin, men någonstans har den tagit vägen. Periodvis har jag undrat exakt vad det är vi ska lära oss och öva, men nu efteråt känner jag ändå att något måste ha fastnat för jag har kommit ur övningen med ett nytt självförtroende och det är mycket viktigt eftersom tvekan och förvirring kan få allvarliga konsekvenser. Jag menar, jag kan ju min skit, jag behöver bara tro på mig själv och det gör jag allt mer. Förutom i intervallträning med K3-fenomenen. Idag ilar det nämligen i lungorna när jag andas…
Tillägg: Fick precis den här länken skickad till mig av en vän. Tack K. ”Death by PowerPoint”
Kommentarer