Efter ett eftermiddagsbesök på Cirkus ICA Maxi är jag tamejfan beredd att satsa mina sista stålar på en enkelbiljett till Kabul med avresetid ikväll. Det var skrikande barn, arbetare från öststaterna, elefanter i de smalaste passagerna, råttor vid godiset och clowner i kassan. Allt som fattades var en man med tunn mustasch och piska i näven. Förhoppningsvis har jag fått ett sådant perspektiv på tillvaron när missionen är slut att jag kan njuta av vardagsbestyr som detta, för just nu upplever jag det som en lektion i både överlevnad, strid och att motstå tortyr. Bara att ta sig fram bland barnvagnarna var som en jävla stridshinderbana. Och den som talar om krigets dimma, den förvirring och det metaforiska brus som ofrånkomligen lägger sig över slagfälten, har uppenbarligen inte hört talas om Maxis dimma, det sorl av mobiltelefoner, gälla barnröster, arga mammaröster och högljudda samtal om broccoli som lägger sig över lokalen en lördag eftermiddag.
Annars har det varit en intressant höstdag. Jag knallade runt i förhoppning om att hitta ett bra pris på den nya kameran jag bestämt mig att köpa inför Afghanistanbesöket, men det blev inget. Synd för jag hade tänkt tvinga tjejen att ta på sig en stor, grå stickad tröja och sitta i fönstret på ett kafé med en överdimensionerad tekopp i handen så att jag skulle kunna plåta i sann Felicity-anda. Nu får jag vänta en hel vecka på nästa chans.
Ikväll går en speciell tanke till min kollega som inte fått sin lön utbetald på flera månader. Trots idoga försök från både honom och andra verkar det snudd på omöjligt att få vad man har rätt till. Han är dessutom alldeles för snäll och lojal för att göra vad jag brukar göra i sådana lägen: slänga allt jag har för händer på golvet och arbetsvägra till dess att pengarna sitter där de ska – på kontot! Hoppas det ordnar upp sig, kompis.
Kommentarer