Vägen bort…

Ibland undrar jag om utbildningen medvetet är lagd för att skrämma skiten ur oss på måndagar. Allt som oftast tycker jag att tankeställarna kommer då i alla fall. Det kan ju vara en konsekvens av att helgerna är tappra försök att lämna det militära bakom sig, eller så är det bara en ren slump, men idag var det återigen dags att bli överraskad. Under ett utbildningspass i överlevnad, för övrigt alltid ett intressant och nyttigt ämne, fick vi lära oss om berg. Föga förvånande med tanke på Afghanistans beskaffenhet. Jag har dessutom bilat över Alperna i snöstorm så jag trodde att jag var rätt rustad för ämnet. Fel. Bilderna visade något av det jävligaste jag någonsin sett. Så nu får man lägga till ännu mera till riskerna. Kanske den största risken till och med. Inte så att jag hade förväntat mig någon Autobahn direkt, men taskiga vägar, stenras, hög höjd, laviner och annat gör delar av Afghanistan till en mardröm att ta sig fram genom. Det här är rätt vanligt för mig. Jag tar till mig informationen, analyserar den, processar farorna – och så dyker en ny aspekt upp. Rationellt borde jag förstå det här, men det är först när någon berättar om det som det bubblar upp till ytan. Nu tror jag dock att jag borde vara färdig med riskbedömningen, hur mycket mer kan det finnas liksom?

På hemmafronten är allting fortfarande lugnt. Vi fokuserar på den tid och det roliga vi har framför oss och så får tråkigheterna komma när det kommer. Nu är det för sent att gå PREP-kursen för förhållanden, men det känns som om vi står starka inför utmaningen. Det blir inte lätt, det blir det inte, men till skillnad från förr i tiden när man på sin höjd kunde räkna med ett brev efter ett par månader gör den nya tekniken att det faktiskt går att kommunicera, om inte dagligen så i alla fall nästan. Självklart kommer jag inte att sitta och uppdatera Facebookstatusen om hur god oxfilén var till lunch eller spela något jäkla Farmville, men möjligheten att höra av mig hem en liten stund dagligen är bedömt god. Mycket bra.

På tal om inget har jag noterat hur mitt språkbruk förändrats. I Försvarsmakten svarar man ofta jakande på frågor med ett ”jajemen” eller varianter på detta. Man säger också väldigt ofta: ”min uppfattning är att…” och ”Det är bedömt…” Innan missionen tillbringade jag inte så mycket tid innan för regementets stängsel för att ta efter idiotin, men nu kan jag komma på mig själv med att omedvetet nyttja språkbruket. Förutom när jag växlar över till engelska för radiokommunikation, då jag ibland låter som en Hollywood gangsta till mina kollegors stora nöje. Jag lovar dock på heder och samvete att aldrig låta bloggen förvandlas till en PowerPointpresentation, att inte ”framrycka” till affären när jag ska handla ägg och att inte ringa mina polare för att kräva en ”sitrep” (situation report) på fredagskvällarna.