Combat mind in a not so combat body…

Strid. En del längtar efter det. Andra är livrädda det. Vissa, däribland jag, hoppas bara att vi slipper se det. Men alla måste kunna det på en grundläggande nivå och den personliga färdigheten är basen för att kunna gå vidare. För en del är striden lika naturlig som att andas. Det har varit ett stående inslag i deras liv i många år. Allting sitter i ryggmärgen vilket kapar reaktionstider och gör dem snabba och effektiva. Andra kämpar och sliter eftersom det inte är deras specialitet. Typ jag. Jag skulle inte betrakta mig själv som någon slags expert, men utan att slå mig för bröstet och massera in det med honung vågar jag påstå att jag inte är helt värdelös på det heller. Skotten som kommer ur pipan träffar väl för det mesta där jag avser att träffa och jag fattar väl hyfsat vad folk säger åt mig att göra. Sedan skulle jag kanske inte vunnit slaget vid El Alamein, men vafan, det är inte min uppgift heller.

När vi rullade ut för att ta oss till skjutområdet såg vi två storögda killar titta fascinerat på fordonet. Man kunde ana hur häftigt de tyckte att det var och att de önskat av hela sina hjärtan att de kunde vara med oss. Om de bara visste hur det lät inne i bilen… ”Undrar när vi slutar idag?” ”Hoppas det inte blir för sent.” ”Fan, ska den här jäveln sitta och skava på det här sättet?” Självklart finns det killar och tjejer som älskar, ÄLSKAR, att vara ute och gå loss. Och det kan vara så otroligt roligt ibland. Att se spårljus över ett fält i vinternatten kan vara en nästan magisk upplevelse. Men att ligga i en lerpöl, bli dyngsur, släpa på utrustning som väger mycket och skaver, det kan också bli gammalt jäkligt snabbt. Så fort jag fick av mig utrustningen och tog av mig kängorna kom värken. Fötterna. Ryggen. Axlarna. Man kan träna i evighet och det kommer ändå att vara en plåga. Du vänjer dig visserligen, men så vidare bekvämt blir det nog aldrig. Och det finns inga genvägar till framgång. Nöta, nöta, nöta och sedan nöta lite till. Precis som med idrott. Vill du bli riktigt bra måste du träna. Vissa kommer att ha en större fallenhet för det, precis som i idrott, men träningen är den enda vägen. Det gör ont och det är fullkomligt vidrigt att gå upp i ottan för att ligga i lervälling och pumpa kulor, för att sedan komma in och behöva tvätta bort all lera och krutrester från vapen, utrustning och kropp, men det är bara att bita ihop eller byta karriär. Precis som det ska vara tycker jag. För till syvende och sist är ett misstag där ute inte som att råka ha med ett stavfel i en artikel, eller att stämpla två gånger på SL-remsan. Ett misstag i vår värld kan innebära att du eller dina kamrater dör. Och att göra som man ska kan innebära att någon annan blir dödad. Välkommen till vår verklighet…

Tillägg: Om någon löneadministratör läser detta, var vänlig ombesörj att min kollega får ut sin lön snarast. Vi jobbar helst inte gratis…