Idag var vi i skogen för en dag med strid. Det kan vara roligt, det kan vara tråkigt. Det är alltid jobbigt. Exempel på när det är roligt är om solen lyser och man lyckas med ett riktigt bra genomförande. Exempel på när det är tråkigt är när det regnar, man måste kasta sig i skydd i en lergrop det första man gör och ingenting är synkroniserat. Idag var det roligt trots lera och väta, dock satans jobbigt. Jag är som jag tidigare berättat ingen stjärna på strid så jag kan väl kanske inte sägas vara det bästa sanningsvittnet i krigshistorien, men K3-folket är tamejfan riktigt duktiga. Både som grupp och som enskilda soldater är de imponerande när man tränger genom terrängen med dem. Kommandona ekar genom skogen och det smäller, omgrupperas och stormas när de kommer. Därmed inte sagt att de bara kastar iväg lite bly i luften som så många andra, utan de vet verkligen vad de håller på med vilket kan vara jobbigt i träningssammanhang, men kommer att vara fantastiskt om skiten träffar fläkten på riktigt när vi är i Afghanistan. Dessutom missar de aldrig ett tillfälle att hjälpa mig och andra som behöver lite mer stöd att bli bättre. Kritiken kommer i form av ömsom vin, ömsom vatten, men det gör inte mig något. Har man rätt i sak har jag svårt att bli förbannad på kritik. Och de kan ju sin sak fruktansvärt bra. Att det inte är min sak är inte deras fel. Själv lyckades jag med det imponerande konststycket att köra ner knät rakt i en sten när jag skulle kasta mig i skydd vilket gör att jag just nu sitter med kylpack för att förhoppningsvis kunna ta mig fram något sånär. Är huvudet dumt får kroppen lida.
En annan reflektion från dagen kom när instruktören, en trevlig fänrik (trodde inte att det fanns sådana, men jag hade fel) ville förklara en stridsteknisk detalj som uppenbarligen dryftats länge och väl på K3. Mina kära kollegor höll inte med och dödade snabbt diskussionen trots att den gode fänriken ville både förklara varför han lärde ut på ett sätt och höra argumenten från kollegorna varför de inte höll med. I ärlighetens namn en fullt rimlig önskan från instruktören, men tydligen en ganska infekterad fråga för de mer rutinerade officerarna. Diskussionen dog, men tio minuter senare förklarade fänriken att han tyckte att det var mycket dåligt att han inte ens fick chansen att förklara den här detaljen. Jag höll mig i bakgrunden och betraktade situationen eftersom jag ville se hur det hela skulle utspela sig. Kollegorna nickade och hummade och sade inte så mycket just då, men när vi kom tillbaka till logementet erkände de att de tyckte att han varit tuff som både stått på sig mot dem i sakfrågan och sagt åt dem att han tyckte att det var dålig stil trots att det fanns betydligt högre officerare i sällskapet. Och jag tycker att det hedrar mina kollegor att kunna erkänna en sådan sak. Att de respekterar människor som står för sina åsikter visste jag, men här fick jag en praktisk förevisning som på något sätt letade sig rakt in i hjärtat. Bra människor är bra människor och just nu känner jag att jag är omgiven av sådana. Jag har bra människor omkring mig även på hemmaförbandet, det vill jag också poängtera!
Förresten vill jag bara säga att efter att ha försvarat M90-kängorna under en längre tid vill jag ta tillbaka det. De dödar fötterna långsamt men väl vilket jag känner av just nu. Som tur är sägs ökenkängorna vara riktigt bra…
Kommentarer