The war within…

När Sverige visar sig från sin bästa sida får den där rösten i huvudet som säger ”Åk inte, stanna kvar och ha det lugnt och skönt hemma!” vatten på sin kvarn. Starka höstfärger, friska vindar och en mysig dag med tjejen är ett karaktärstest som utmanar. Vilken karaktär det visar på att åka är jag inte säker på. Kanske vore det verkliga testet att faktiskt stanna hemma, men att hoppa på missionsutbildningen är ungefär som att tågsurfa. Det finns liksom ingen återvändo förrän tåget saktar in. Imorgon kanske det regnar och då kommer solen och värmen i Afghanistan att vara tungt vägande incitament för att åka. Så länge jag vet att jag kommer hem till ett av världens absolut bästa länder. För det är precis vad Sverige är. Med sina fel och brister är jag fortfarande så otroligt glad och tacksam över att det är just här jag har fått växa upp, att det är här jag hör hemma. Det utesluter naturligtvis inte att jag gärna reser och upplever främmande miljöer och kulturer, men jag vill alltid åka hem till slut. Därför börjar det bli jobbigt att tänka på avfärd nu. Samtidigt som jag vill åka, komma igång, börja leverera och framför allt komma närmare hemfärd känns det en smula som om varje dag är den sista. Sorgen över det kommande avskedet letar sig då och då in i hjärtat och när ingen ser får jag torka bort en tår. Min gode vän, vars fantastiska bröllopsfest jag var på igår, sade ”det finns ingen motsättning mellan att vara tuff och att gråta” och det har han så rätt i. Jag vet att jag är ganska tuff på många sätt, men ett av mina stora gissel är att jag ärvt min mors sentimentalitet vilket gör att jag har oerhört svårt för avsked. Med tiden har jag lärt mig att hantera det hjälpligt och framför allt att värdera vilken typ av avsked jag står inför och vilka personer jag kan ta avsked från utan att det gör ont, men nu står jag inför avsked som kommer att slita ut hjärtat ur kroppen och rulla det i krossat glas. Och där i ligger det stora kriget för mig. Inom islam talar man, som varenda människa vid det här laget vet, om jihad, strävan eller kampen om man så vill. Jag står just nu inför min variant av det stora jihad, kampen inom sig, och min egen strävan efter att vara en god människa. Gör jag rätt som åker? Är det mitt öde som gör att jag kan leva i fred och harmoni resten av livet? Jag hoppas det. Min intention är att komma hem i balans med tillvaron, med en förståelse för världen och en uppskattning för min egen situation. Jag vågar redan nu drista mig till att säga att jag är lycklig; nu återstår bara att befästa den lyckan.

Dags att sluta skriva för kvällstest av ökenuniformen väntar. Passformen är enligt uppgift inte helt överensstämmande med storlekssystemet för den gröna uniformen, och jag vill ju inte se ut som en slashas när jag åker ut i världen med den svenska flaggan på axeln. Vi är ju ingen trashanksarmé direkt. Trots att vi som är anställda i Försvarsmakten är arbetstidsreglerade blir det ändå en del småuppgiften av typen ”sy på märken”, testa storlekar, läsa igenom dokument och så vidare som sker på fritiden. För vissa är det svårt att hitta balansen mellan fritid och jobb. Ska man åka ut vill man ha allting på banan. Jag har anlagt ett något lugnare perspektiv där jag tydligt separerar på jobb och fritid. Inte bara för min skull utan för relationens skull. Sedan blir det automatiskt mycket jobbsnack när man springer på kollegor och utbyter historier och erfarenheter, det är ofrånkomligt, men eftersom jag inte umgås särskilt mycket med militärer brukar det hålla sig på en rimlig nivå.

Dagens anmärkning: Jag har vuxit upp med många fina svenska traditioner; jag har firat jul med tomte fram till för bara några år sedan, adventsfikat med familjen, pratat om Allhelgonahelgen och inte något jävla Halloween och så vidare. På min tid hissade vi flaggan på skolavslutningar, sjöng nationalsången, julpysslade i skolan. Det var inte ett dugg kopplat till rasism, men sedan kom dessa förbannade lättkränkta människor och förstörde allt. Genom dessa velourtoffletassande töntar fick främlingsfientligheten ett större grepp om vår nation. Idag pratas det om det muslimska hotet mot våra svenska traditioner. Pah, säger jag. Det största hotet mot våra traditioner är handlarna och kravet på att tjäna så satans mycket pengar som möjligt. ”Spoken like a true communist”, muttrar säkert någon läsare och knyter handen i fickan, men hör vad jag har att säga. Igår vandrade jag genom diverse matbutiker och gallerior och vad möttes jag av? Julmust. Glögg. Tomtar och pynt. För helvete, det är oktober. Ni urholkar värdet av julen om vi snart ska börja fira den i slutet på juli. Glögg var för mig något man tog fram till advent, något speciellt för den tiden på året, inget som skulle börja drickas innan sommaren dragit sin sista suck. Det är ni som ställer fram tomtarna i butikerna nu som förstör traditionerna för oss som minns hur det var förr om åren. Och julskinkorna exporterar ni till Danmark för profiten så att det blir svårt att få tag på årets godaste mat. Visserligen kommer jag att vara borta under vintern, men för alla andras skulle vill jag säga detta: Sluta omedelbart med kommersialiseringen av våra traditioner, capisce?