Scary Monday fortsätter…

Måndag, alltså något på temat ”Faror som lurar i missionsområdet”. Jag vill inte gå in på vad det handlar om, men kan väl som vanligt konstatera att jag och ett gäng andra som älskar livet vrider oss av obehag. Som jag tidigare sagt har vi självklart tänkt igenom det hela och accepterat vår egen mortalitet, men det kan fortfarande vara rätt obehagliga scener som visas upp.

Kommentatorerna Firman och Nåns sambo träffade bägge två precis i hjärtat med sina kloka ord. Firman genom att betona att det inte går att förklara något som bara kan upplevas och att man inte är ensam, Nåns sambo genom att fråga sig hur man kan drömma om att åka bort till ett krig i ett halvår. Jag vet inte vad jag ska säga. Det finns inga vettiga argument egentligen. Självklart kan jag rationalisera det hela, säga att jag vill göra en insats, att det är bra för karriären, att det handlar om utveckling etcetera. Men faktum kvarstår: Vem fan vill åka till ett krig? Jag är inte ens säker på att jag vill det längre. Det har jag i och för sig aldrig varit, och jag tror att det är en känsla som faktiskt kommer att hålla mig på jorden och hjälpa mig att bearbeta mina upplevelser. Inga falska förhoppningar om episka eldstrider skönsjungande jungfrur kommer att framföra vid lägereldar, inget missriktat patos om att ändra missförhållanden i världen och bli helgonförklarad av en lamslagen värld. Å andra sidan blir det ännu svårare att få omgivningen att förstå varför jag vill åka. Det är väl för den där upplevelsen som inte kan förklaras, den där känslan av att vara med om något unikt. Konstigt nog känner jag allt starkare för att tillbringa tid på campen vilket inte lär bli särskilt spännande i längden. Något har väckt livsglädjen i mig. Det är förmodligen bröllopsfesten och de starka känslorna där. Jag vill också uppleva det och inte sluta som en bit rödfärg på en lervägg i någon by utan namn långt borta från allting jag har anknytning till. Men fuck this, kanske är det bara min vanliga måndagstvekan som slagit klorna i mig också.

Jag undrar om jag kommer att pendla så här mycket när jag väl är i missionsområdet eller om allt kommer att slätas ut till ett behagligt lugn. Ja, i bästa fall alltså. Det skulle ju lika gärna kunna bli en sex månader lång nervositetstripp också. All heder åt de killar, för den här gången är det i princip bara killar, som ska bemanna de tuffa tjänsterna. Som varje dag måste göra skit jag helst av allt vill glömma. Deras drivkrafter är deras och jag tänker inte ens bemöda mig om att gå in på det, men de gör ett jobb jag inte är särskilt sugen på att göra. All heder åt mig också, som fan kämpar med alla dessa tvivel och konflikter för en sak jag inte vet om jag tror på. Okej, nu låter jag skrytig, men när jag tänker på det är det nog inte alla som skulle fortsätta i min situation. Inget direkt stöd från min flickvän vilket jag förvisso inte alls klandrar henne för, tvärtom. Det är bättre att hon är ärlig med sina känslor än ger mig någon genomskinlig halvmesyr till stöd. Men ändå, det tär ju på mig. Och ”saken”, the great fuckin’ cause of ISAF, är kanske inte heller min främsta drivkraft. Pengarna är det definitivt inte eftersom jag tjänade samma summor på långt mindre riskabla jobb. Till viss del drivs jag av kamratskapen, jag gillar verkligen mina kollegor. En annan del är utvecklingen, jag lär mig mycket som satan. En tredje del är statusen, har du inte varit på mission i Försvarsmakten är du inte så mycket värd. Och sedan är det den där sista, stora pusselbiten som jag inte kan sätta fingret på. När jag vet vad det är får ni veta det först av alla…