Formkurvan pekar uppåt…

Så, då har tisdagen gått och det innebär att jag inte längre lider av sviterna från söndagsångesten och måndagssurheten. Det kan i och för sig bero på att vi faktiskt haft två mycket intressanta dagar som varit en bra mix av praktik och teori. Lärdomarna kommer inte längre en och en utan i storpack numera. Inlärningskurvan har gått från att vara tämligen flack till att börja peka brant uppåt. Det börjar nu även att bli fysiskt tyngre. Dagarna har ju alltid varit ganska långa, men nu är de fyllda med innehåll som är relevant och meningsfullt vilket inte riktigt kan sägas om alla utbildningspaket. Hade jag fått välja hade vi haft det här tempot och inriktningen från början, eller ännu hellre ännu mer individanpassad. Visserligen är det omöjligt att tillfredsställa alla och vi har olika förkunskaper och befattningar vilket gör det mycket svårt att skapa utbildningsspår som passar alla, men en kunskapsinventering långt innan missionsstart och möjlighet att i samråd med högre chef välja åtminstone delkurser på ett universitetsliknande manér hade nog inte varit så dumt, i alla fall inte för mig. Jag vet att det förekommit i vissa fall för personer som varit ute tidigare eller på annat sätt har tillskansat sig kunskaperna, men om jag blickar tillbaka på min egen utbildning finns det vissa block jag hade behövt nöta mer på och andra jag kanske hade kunnat slopa. Till utbildningens försvar ska sägas att vi förväntas ha vissa baskunskaper och färdigheter vilket gör att även förbanden måste ta ett större ansvar när man skickar personer till befattningar. Det kanske löser ut sig över tiden när de större förbanden fått rotera personal ett par gånger och kunskapsöverspridningen trängt ut i en större del av Försvarsmakten.

På tal om kunskap och spridning av denna har jag noterat ett ganska unikt faktum för Försvarsmakten. Föreläsningskoman. Jag har en civil examen och har således i alla fall ett visst mått av studievana, men jag minns inte att jag någonsin somnade på en föreläsning under mina år på universitetet. Nu är det nästintill omöjligt att hålla sig vaken. Morgonpass? Skönt med en liten lur. Efter lunchen? Dödens pass, helt omöjligt att hålla sig vaken. Det spelar ingen roll hur intressant ämnet är, jag kan tycka att det är det här jag väntat hela mitt liv på och ändå faller ögonlocken ihop som om det hängde små tjocka dvärgar där. Och jag är inte ensam. Överallt omkring mig sitter folk med hängande huvuden som studsar upp när någon oväntat ljud får dem att vakna ur koman. Ibland påminner K3 mest om sovstunden på dagis. Det kan vara så att många officerare gått sin utbildning i presentationsteknik hos hypnosterapeuter och tillämpar tricket ”lyssna på min röst och sjunk djupare och djupare in i avslappningen”. Det kan också vara så att man testar olika former av stridsgas i föreläsningslokalen. Men den allra troligaste förklaringen är återigen PowerPoint. Att läsa ett budskap på duken samtidigt som en mässande röst läser samma budskap skapar en sömnframkallande resonans i huvudet som orsakar en massuggestion hos den lyssnande massan. Jag tar tacksamt emot alla tips som kan hjälpa mig att hålla mig vaken så länge de inte involverar droger, kaffe, snus eller pepparkorn under ögonlocken.