Remarkable people…

En av Försvarsmaktens stora styrkor är som bekant profilerna. De gör allt från att haspla ur sig absurda och stundom skrämmande saker till intet ont anande föräldrar på anhörigdagar till att vara så tuffa och mytomspunna att Fantomen står stilla när de rör sig. Vi har ett par riktiga karaktärer på missionen som jag ser fram emot att få höra mer av eftersom jag dels har lätt att se humorn i personer och situationer som andra kanske inte ser, dels gillar klassiska original som vågar utmana konventionerna. Men det är inte bara Försvarsmakten som kan bjuda till ordentligt. Idag hade vi en föreläsning om Afghanistan där föreläsaren var en synnerligen intressant man. Utan att gå in på avslöjande detaljer kan jag säga att han har en gedigen meritlista och ett engagerande och intressant sätt. Men det coola med honom var att han så lättvindigt nämnde att han bott i många år i Afghanistan som en del av jobbet. Här går jag och andra och gnäller om ett halvår, och så kommer sådana som han och betar av ett gäng år som ingenting. Och inte vilka år som helst utan otroligt spännande och fascinerande sådana. Varje gång jag tvivlar på min närvaro i missionen ska jag tänka på honom för det är precis den typen av människor jag finner intressanta: Sådana som valt en helt annan och ovanlig väg i livet; vars förråd av spännande historier aldrig tar slut. Det är så jag vill vara på min ålders höst. Som Nathan Muir i Spy Game. Hellre ångra mina val än att ångra de val jag aldrig gjorde. Inte in absurdum, jag är ju inte Tärningsspelare (Luke Rhinehart-referens), men när jag blickar tillbaka på mitt liv vill jag kunna säga att jag valde min väg och inte levde någon annans liv för att jag var för feg för att ta risker. Vi är ju summan av arv och miljö och arvet är svårt att göra något åt så då får väl miljön ändras.

Det betyder inte att jag nu har svängt om och tänker missionshora på första bästa tjänst i fortsättningen. Troligtvis blir det här min första, sista och därmed enda mission, men det är ändå en mission mer än de flesta har gjort. Skulle jag hoppa av nu skulle det enbart handla om bekvämlighet. Att det är tryggare och skönare att vara hemma i min fiskdamm än att ge mig ut på djupt vatten. För tio år sedan eller kanske lite mer skulle jag aldrig ha gjort en sådan här sak, men de senaste åren har jag ständigt tvingat mig att fatta beslut där min egen bekvämlighet inte får sätta stopp för drömmar. Självklart önskar jag att det fanns andra sätt att lösa min privata situation, att min flickvän kunde göra något spännande under ett halvår eller kanske förstod den här drömmen, att jag kanske kunde göra en halv mission eller att det varit ganska lugnt i Afghanistan så risknivån tagits ner en smula. Men nu är det inte jag som bestämmer det. Och ibland måste man våga kasta sig ut i det virvlande vattnet och se vart strömmen för en. Fast jag hoppas verkligen att jag kan komma hem och minnas det här som en positiv upplevelse och att jag inte behöver offra liv eller lem för det här projektet…