I stridens hetta…

På film ser allt så lekande lätt ut. Först sitter soldaterna och fyller magasin medan de skrattar och pratar skit. I verkligheten sitter du allt som oftast i en lergrop med knäna oskönt placerade på ett par rakbladsvassa stenar (knäskydd ingår inte i den ordinarie tilldelningen) och trycker febrilt ner patronerna som då och då studsar upp i ansiktet samtidigt som någon skriker ”två minuter kvar” vilket betyder att du inte kommer att hinna eftersom du bara är på första magasinet. Sedan sätter de muskulösa filmsoldaterna sig i fordonen och rullar iväg medan i musiken dånar fräckt i radiosystemet. I verkligheten försöker fem personer lastade som packåsnor knö in sig i en bil anpassad för fyra och att spänna fast bilbältena är som att spela Twister. Musiken är också utbytt mot rundgången i radiosystemet. Så fort filmsoldaterna blir attackerade rinner de ut ur fordonen som kvicksilver, eller snor som en viss kapten skulle ha sagt. I själva verket tar det jävligt lång tid att försöka krångla sig från passagerarsätet över växelspaken som envisas med att fastna i alla remmar och ut på förarsidan om du nu måste sitta av åt det hållet. Sedan tar filmsoldaternas övermänskliga stridserfarenhet över. Chefen skriker order som genast åtlyds och heroiskt springer soldaterna fram och tillbaka på lätta fötter. På riktigt blir det missförstånd, du ser inte fienden för svetten som regnar ner över skyddsglasögonen, order uppfattas inte eftersom hörlurarna råkade slå av sig och vapnet bjöd på två skott innan det blev eldavbrott. Helst av allt vill du lägga dig ner i diket och ta fram termosen med kaffe så den lede fi kan skjuta över skallen på dig tills han har slut på ammo och får ägna trettio minuter åt att fylla upp magasinen. På film gör de till och med vapenvården till en skithäftig upplevelse. Att smörja in allt med cancerogen smörjolja som tränger in i dina såriga händer eftersom någon norpat de sista plasthandskarna är inte fullt så sexigt… Nej, om din bild av strid kommer från The Rock eller något liknande är det dags att tänka om. Efter ett par dagar värker kroppen av tyngden från plattor, remmar som drar snett, skrubbsår och blessyrer. Men efteråt, när allting lagt sig, ja då var det ju riktigt roligt. Och det är då man inser att det här jobbet bjuder på upplevelser man inte får någon annanstans. På gott och ont.

Men inget gott som inte har något ont med sig. Den där resan jag och sambon skulle åka på har förstås dragit till sig problem och nu skyller hotell och resebyrå på varandra medan jag bara vill ha en lösning. Fortsätter de krångla kommer jag att outa den satans resebyrån här så att ni får en chans att undvika idioterna. Lite konsumentjournalistik har ingen dött av.