Jag känner att det varit ganska mycket fokus på döden i den här bloggen den senaste tiden. Till viss del beror det ju på mig och mina tankar, men jag vill även skylla på missionsutbildningen som riktat in sig på just det området. I synnerhet på måndagar och fredagar. Idag lämnar vi ämnet döden och går istället tillbaka till det som bloggen egentligen borde handla om: Livet.
Det var ingen vanlig lördag idag, för då hade jag legat och dragit mig en stund och sedan gått upp och käkat lösgodis till frukost medan jag spelat tv-spel och glott på Walking Dead. Istället var det ökenuniform på och iväg till Livgardet för anhörigdag. Egentligen avskyr jag att jobba på helger, men den här dagen var faktiskt väldigt fin. Hela familjen var samlad så när som på en person som tyvärr råkar vara den viktigaste i sammanhanget. Min sambo såklart. Men hon hade eget jobb att sköta och ibland går det inte att synka så väl som man skulle önska. Synd, för hon hade behövt se och höra det här. Chefer på alla nivåer presenterade sig och talade om situationen i Afghanistan, det bjöds på materielförevisningar (vem i helvete är det som säger åt alla svenska soldater att AK5C är det bästa vapnet i hela världen? Och vem i helvete saknar källkritisk förmåga och köper det där snacket rakt av? Sluta genast upp med det! Det funkar helt okej, vi kan väl stanna där utan att hypa upp det bara för att något befäl under värnplikten sade att det var så) och mat, och sedan var det par uppställningar. Just uppställningar är väl inte direkt anledningen till att jag sökte mig till Försvarsmakten, jag har lite svårt för alla former av hemliga handslag och ceremonier (som till exempel tidigare nämnda snapssånger), men skitsamma, jag kan bjucka på det en dag som denna. Innan allt drog igång var jag rädd att dagen snarare skulle skapa förvirring och oro i de egna leden (familjen alltså), men jag blev positivt överraskad. CO (commanding officer, capo di tutti capi, überchefen) höll ett mycket bra anförande som var tydligt och rakt, även om jag kanske inte alltid håller med honom om allt. I synnerhet min mor uppskattade hans tal och det gladde mig. Även andra chefer i nedstigande led var raka och bra och det uppskattas eftersom jag själv är ärlig och frispråkig och tycker att man har en skyldighet, eller rättighet om man så vill, att vara det mot sina anhöriga. De fick en mycket större förståelse för vad vi ska göra där borta och jag tror att de var glada över att få ansikten till berättelserna. Och så var det vackert väder. Mer än så kan man inte begära. Jag tog ett par bilder som jag slänger upp när jag orkar tanka in dem på datorn. Nu funderar jag på hur jag ska kunna arrangera en egen anhörigdag för min sambo så att hon också kan få sig en ögonöppnare. Får nog ta och ringa och boka in CO så han kan komma förbi på en kopp kaffe och berätta för henne exakt hur viktig jag är för missionen och hur tacksam han är för att han fått med just mig. Jag gråter inga floder om han lägger till att det inte skulle gå att genomföra FS22 om inte jag var med.
Det är också intressant för oss som ska åka att träffa varandras anhöriga och se en del av livet man annars kanske inte alltid kommer i kontakt med. K3-ingarna känner ju varandra och i många fall respektive familjer sedan tidigare, men för oss som kommer från andra regementen är det riktigt roligt att se bröder, systrar, föräldrar, morföräldrar och så vidare. Dessa människor har ju format kollegorna till vilka de är idag och det sammanhanget är viktigt att ha med sig. En del kommer jag säkert att ha kontakt med resten av livet och lära känna extremt bra. Andra kanske blir den där typen av temporära vänner som man annars lär känna på en tvåveckorscharter på Ibiza, som man lovar att ringa när man kommer hem men aldrig gör. Då är det skönt att ändå ha någon gång ha sett dem utanför yrkesrollen och den synnerligen märkliga, konstruerade kontexten vi placeras i under missionen…
Dagens stora tack går till fru S för komplimangerna om bloggen. Jag blev jätteglad. Nu ska det bloggas som aldrig förr…
Kommentarer