Okej, tydligen var internettillgången på Norwegians flighter bara en liten tease. Direkt efter mitt blogginlägg lade skiten av och vägrade komma igång under resten av resan. Så nu ligger ni på minus igen, hör ni det, Norwegian?
Som ni förstått är jag inte hemma. Jag är faktiskt rätt långt borta. I Mellanöstern närmare bestämt. Från mitt rum på 22:a våningen kan jag se hela den kända ökenstaden breda ut sig med blinkande lampor. Som ett Las Vegas klätt i sand ungefär, fast utan den där rätta pulsen. Visserligen känner jag mig trygg när jag går längs gatorna, mycket säkrare än i USA, men det är en speciell känsla att vara i ett arabland. Om man nu kan tala om ett arabland, majoriteten har sitt ursprung i Indien, Sri Lanka, Bangladesh, Filippinerna etcetera. Till det kommer alla turister och residenta västerlänningar. Till en början var det svårt att ignorera kvinnorna som döljer sig i heltäckande kläder med en glipa för ögonen. Att klä sig så är snarare att leda blickarna till dem än att avskräcka. Men övning ger färdighet och efter en dag i två varuhus har jag blivit riktigt bra på att låtsas att de inte existerar vilket är ungefär vad jag kommer att göra i Afghanistan. Inte för att jag vill utan för att det är så. Enkelt. Annars gillar jag kontrasten av människor. Vissa kommer behagfullt klädda i traditionella kläder, andra släntrar runt i västerländska märkeskläder med solglasögon inomhus. Kvinnorna går runt i högklackat och bär smink, och efter att ha bevittnat ett flertal heltäckta kvinnor inne på sminkavdelningen är jag bergsäker på att under tyget finns Dubais motsvarigheter till Carrie, Samantha och de andra. Sambon är inte lika förtjust i sättet många tittar på henne. Trots att jag i flera år, ända sedan vi första gången besökte Nordafrika, har försökt förklara på henne att världen inte bryr sig om vilka kläder hon vill ha på sig utan att man ibland måste anpassa sig, har hon nog inte riktigt fattat hur det kan vara att ha ett gäng kvinnor och män som tokglor. Det började faktiskt redan vid frukost. Sedan gick vi igenom alternativa klädval (läs: jag låg på sängen och sov medan hon provade allt hon hade i väskan). Till slut hittade vi (läs: inte jag) något som fungerade. Däremot ledde den massiva shoppinginsatsen inte till att vi (läs: den som borde bry sig) köpte in nya, mer kulturellt anpassade kläder utan istället blev det skor (läs: som det redan finns en miljard av i walk-in-garderoben hemma) och annat bjäfs. Själv köpte jag Sebastian Jungers ”War” om Korengaldalen. Uppmuntrande läsning innan missionen…
För övrigt är det bisarrt att gå in i en galleria med tolvhundra butiker, ett enormt akvarium, varenda amerikansk snabbmatskedja du kan hitta och allt från billiga småshoppar till butiker där du inte förväntas fråga om priset, bara hosta upp något plastkort som bara det kostar mer än en statligt anställd knegare tjänar per år. På något sätt symboliserar det här vad jag tycker är fel med världen. En enorm konsumtion utan eftertanke. Visserligen driver det väl ekonomin i regionen som saknar andra tillgångar, men någonstans är det sjukt att tänka sig att man behöver handla så enormt mycket. Min sambo håller inte alls med mig. Hon har nog besökt två tredjedelar av butikerna, det känns i alla fall så i fötterna. Shopping frenzyn tog åtta timmar och en dryg timme i taxi, men efter att jag med mitt stoiska lugn och min militära marschfysik tröttat ut henne är vi nu på banan och kan fokusera på annat. Jag vill gärna uppleva något spännande. Hon vill dra till stranden. Imorgon åker vi till stranden. Har jag tur får jag eftermiddagen till mitt fotoprojekt.
Vi har också bokat en tur upp i världens högsta byggnad. Det kostar tvåhundra spänn per skalle och är fullbokat jättelångt i förväg, men vi fick en tid halv elva på fredag kväll. Där föll min tanke om att ta fantastiska bilder med hav och annat, istället får jag satsa på att ta nattbilder. Kan bli läckert det också. Om jag kommer över min skräck för att befinna mig i svajande hus på onaturliga höjder det vill säga. Och just det, jag måste ju faktiskt lära mig att fotografera. Jag är typen som köper in en svindyr kamera och hävdar att det är utrustningen som begränsat mig när det själva verket handlar om bristande träning och talang. Men nu ska jag verkligen ta tag i fotograferandet eftersom jag har planer för Afghanistan, stora planer…
Jag har så mycket att säga, så mycket att berätta, men just nu är jag så full av intryck att huvudet snurrar. Nästa inlägg slänger jag in några bilder som illustrerar upplevelsen av att vara här. A salaam aleikum.
Kommentarer