Hela tanken med att åka på semester var att ta en välbehövlig paus innan det börjar närma sig avfärd österut. Kanske var ett muslimskt land inte ett så bra val. Det kan nämligen skapa friktioner att resa med en tjej som i vissa fall betraktar kulturell medvetenhet som en anledning för värdnationen att ändra på sig. Vi hade därför en lång diskussion om vad som är lämpligt och olämpligt att ha på sig innan vi åkte till stranden. Och det var ju tur att någon tänkte på lämpligheten för turisterna från det forna östblocket bär gladeligen string och solar topless trots stora varningsskyltar. Ibland känns det som om jag bara borde ge upp min kamp att försöka göra rätt och istället flyta med strömmen, det skulle kosta så mycket energi. Men det är svårt när jag lagt så mycket tid på att försöka komma in i att människor inte lever som vi och att respekt är nyckeln till framgång.
För övrigt klarar jag inte att släppa taget om missionen ens när jag är här. Eller så kanske det är omgivningen, som även om den säkerligen är långt från det fattiga Afghanistan ändå påminner mer om vad som väntar än Sverige. Fokus är redan där vilket säkert är till stor glädje för missionsledningen som inte har någon nytta av distraherad personal, men inte till fullt så stor glädje för mina kära flickvän. Det kryper i kroppen och jag vill bara dra igång. Som en rastlös hund som drar i sitt koppel fast jag vet inte om det är för att jag vill ta mig hem eller om det är äventyret framför som lockar. Förhoppningsvis kan en middagsbuffé locka mig tillbaka till häret och nuet.
Jag har ju tidigare skrivit en del om syftet med kriget i Afghanistan och varför vi egentligen är där. Med vi menar jag då koalitionen. Framför allt handlar väl tvivlet mycket om amerikanernas anledning till att pumpa in så mycket pengar, så mycket materiel och så många liv i en fredsframtvingande insats. Efter att ha läst Sebastian Jungers War har jag börjat ändra uppfattning. Inte om syftet, men om amerikanerna. Ja, de har en attityd som pendlar mellan skev och för jävlig, det finns säkert tvivelaktiga skäl till deras närvaro, de har säkert begått hårresande hemskheter. Men man kan inte anklaga dem för att satsa halvhjärtat. För dem som tvivlar på det rekommenderar jag ovan nämnda bok som i alla fall fått mig att tänka till. De ställs inför uppgifter och situationer som vi i Sverige kan tacka vår lyckliga stjärna att vi sluppit. Och utan dem och det stöd de kan erbjuda hade jag nog aldrig vågat åka. Thank you, sirs.
Kommentarer