Ett av de stora problemen med att åka är att jag hela tiden skjutit avskeden på framtiden. ”Äh, det är ju så långt kvar, jag hinner nog.” Att säga farväl är bland det jobbigaste jag vet (näst efter K3:s intervallpass) och jag har nog inte riktigt velat säga det innan allt är klart. Egentligen vill jag inte göra det innan jag sitter på planet för vad som helst kan ju hända fram till dess. Jag kanske bryter foten, något kanske förändrar läget totalt i Afghanistan, jag kanske ångrar mig… Soldater som inte är skrockfulla blir snart det. Man lär sig att inte kommentera ett uppehåll för då börjar det genast regna och så vidare. Genom att undvika avskeden jinxar man inte missionen. Nu är det visserligen ett tag kvar, men eftersom inbjudningarna till fester, ölkvällar och fika duggar tätt måste jag ändå börja kolla kalendern och den lämnar inte så många luckor att hinna träffa alla jag skulle vilja träffa innan jag åker. Självklart tänker jag göra allt i min makt för att hinna med så många som möjligt, men samtidigt måste jag kraftsamla på min familj och framför allt min sambo. Inbjudningarna sker naturligtvis i alla välmening och jag är rörd, glad och tacksam över att jag har så många vänner som vill säga farväl, men det är också en stressfaktor eftersom jag inte vill välja bort någon. I de fall det måste ske hoppas jag att de förstår att det enbart är tiden som sätter gränser, inte lusten.
Om man betraktar min mission är det egentligen inte en jättegrej. Eller jo, för mig och mina anhöriga är det ju det, men ur ett vidare perspektiv handlar det inte om någon extrem tidsrymd eller om extrema sysslor. Det är inte så att jag blir skickad att bemanna en sketen utpost i en gudsförgäten dal under ett år och där 80 procent kommer att dö eller skadas. Den kalkylerade risken för mig är låg, förmodligen lägre än om jag fortsatt pendla med bil över vintern, och tiden som känns så lång nu, ett halvår, går troligtvis ganska snabbt för mig eftersom jag räknar kallt med att jobba tio-tolv timmar om dagen varje dag. Lägg på träning, eventuellt skrivande av blogg och lite andra projekt jag jobbar med och det kommer att susa förbi. För mig. Inte för min sambo, det är jag medveten om. Förmodligen (återigen en bedömning, inte sanning) kommer jag aldrig att avlossa ett vapen mer än när jag skjuter in det. Men ändå finns den där känslan av ”helvete, jag är på väg in i ett krig” ständigt där. Det är i diskrepansen mellan mitt fantastiska, givande, säkra, sköna, häftiga liv hemma och äventyret och osäkerheten där borta känslan gömmer sig, hittar näring för att borra ner sina rötter i mitt sinne. Jag tror att det kommer att bli riktigt häftigt, en sådan där livsavgörande upplevelse som tippar vågskålen åt något håll och som för evigt blir en måttstock när vardagen känns simpel…
Kommentarer