Människor är otroligt anpassningsbara. På några få dagar har vi lyckats komma in i någon form av rutiner, en slags vardag, som känns jobbig att lämna. Tanken på att åka hem känns inte alls lockande. Så är det alltid med semester, men just nu känns det nog extra ödesdigert med tanke på den kommande missionen. Många gånger önskar jag att vi haft missioner i något annat land, kanske i Nordafrika eller Mellanöstern. Jag fascineras av kulturen, språket och kontrasterna. Nu är väl i och för sig inte Dubai representativt för Mellanöstern, men det finns en bildning, en kultur i den här delen av världen som jag skulle vilja lära känna lite bättre. I Afghanistan finns det också en spännande kultur, jag påstår inte annat, men det är väl det där steget med bildningen som fattas. Inte så att jag kräver att befolkningen ska vara högskoleutbildad, men i länder där utbildning varit en central faktor är det lättare att göra sig förstådd och kunna ta del av mer komplexa strukturer eftersom människor är mer benägna att ha ett öppet sinne och kunna resonera. Men skitsamma, att se till att ungdomar får en chans att utbildas är väl en del av syftet med missionen och det vore ju konstigt om mina intressen skulle diktera villkoren för svensk omvärldspolitik.
Flickvännen connectade med några abayabärande kvinnor igår. Helt plötsligt erbjöd de henne karameller när vi stod i hissen på väg upp till 124:e våningen i Burj Khalifa. Det är så lätt att ta saker för givna, att de ska vara slutna och se ner på västerlänningar som kanske är lite mer, hur ska vi säga, liberalt klädda, men så får fördomarna komma på skam genom en så enkel och vänlig gest. En väckarklocka för mig som precis glidit in i ett ”jag ser dem inte, de finns inte”-tänk. Fast de finns ju där. Visste jag inte bättre skulle jag till och med våga påstå att vissa av dem kastar utmanande blickar genom ögonspringan. Det kan i och för sig vara ett utslag av min vanliga känsla att kvinnor gärna vill ha mig. Flickvännens spontana möte med den lokala kulturen var nästan det mest spännande med hela besöket i Burj Khalifa. Min kontakt med lokalbefolkningen har till största delen bestått av obegripliga konversationer med taxichaufförer som inte pratar engelska. ”Too much busy” är tydligen ett uttryck för att det är sjukt mycket folk ute och att det är jäkligt skoj. En annan plockade gladeligen upp oss och sade att han visste var hotellet låg. Det visste han inte vilket blev förvirrande när jag som inte hade någon aning skulle förklara om han skulle ta höger, vänster eller åka rakt fram i varje korsning. Hade han pratat engelska hade det varit enklare. Nu blev det mycket ”Okay”, ”I don’t understand”, ”Yes” från min sida och ”Beach” från hans sida. Men vi tog oss hem. Sidohistoria slut, åter till Burj Khalifa-besöket. Självklart är den en absurd känsla att titta ner på en liten byggnad och tänka på att i den byggnaden besökte vi en skybar på 63:e våningen, men i övrigt uteblev den där wow-känslan. Mer en bock i protokollet; been there, done that liksom. Det har för övrigt varit temat för hela den här resan. Vi har betat av mycket så någon semester har det inte varit och det börjar ta ut sin rätt. Jag har känt mig lite hängig de senaste dagarna, som om något väntar på rätt tillfälle att slå sig ut ur sitt fängelse. Förmodligen kommer det på planet. Det brukar vara så.
Kommentarer