Same same but worse…

Söndag igen och nu är jag fan riktigt under isen. Inte nog med att jag befunnit mig på resande fot i nästan ett dygn, jag har också dragit på mig något riktigt djävulskap till sjukdom. Feber, huvudvärk, dimsyn, ont i kroppen – listan tar liksom aldrig slut. Förmodligen ett resultat av att något krasslig vänta i sju timmar på en fullpackad flygplats som råkar vara ett epidemiologiskt forskningscentrum i världsklass. I alla fall känns det så när människor från alla delar av världen går förbi och nyser och hostar… Till råga på allt kunde jag inte låta bli att kolla på alla män som skulle till Afghanistan och andra närliggande länder vi inte befinner oss i, men som har en stor del i bekymren, och tänka ”Undrar om någon av dessa herrar är min fiende”. Olustigt.

Jag har också fallit ner i svackan igen. Samtidigt som jag känner mig otroligt förväntansfull och taggad har den gångna veckan visat hur häftigt och magiskt det civila livet är. Det behöver inte alls vara tråkigt och rutinmässigt, hela världen är ju öppen för den som vågar. Och världen är så jävla häftig även utan krig och elände. En semestervecka och redan ur gängorna, jag undrar hur det kommer att bli när jag är hemma på leave… Bara att bita ihop, ta ett steg i taget och försöka att inte betrakta hela missionen som en klump. Precis som när man har tråkiga dagar i fält eller utbildning handlar det om att segmentera dagen. Passet fram till lunch. Passet mellan lunch och middag. Middagen till läggdags. Grovindelningen lär ju bli leavarna, en möjlighet och inte en rättighet som man ofta betonar för oss. Hell no, jag ska hem om jag så ska behöva stå på barrikaderna med en AK i varje hand för att helikoptrarna ska kunna plocka upp oss. Funkar inte det vandrar jag hem för jag är inte redo att ge upp allt världen har att erbjuda för den här missionen. Förhoppningsvis och troligtvis blir det inga problem utan går enligt planerna. Det är väl bara jag i mitt febriga tillstånd som känner att det är extra viktigt att få bryta av vardagen i Afghanistan med livet här hemma. Ja, jag och alla mina vänner och anhöriga alltså. Nu är det dags för en söndagspizza, Alvedon och nedbäddning.