Då var jag tillbaka i sadeln igen. Och det var nog i rättan tid. Hade jag varit hemma ett par dagar till hade jag nog aldrig orkat med det mentala steget att ta på mig uniformen halv sex på morgonen. Som tur är verkar det inte bara vara jag som har hamnat i en svacka. Efter flera månaders missionsutbildning är de flesta av oss trötta i kropp och själ. Inte för att alla moment varit eller är fysiskt hårda utan för att det tar på krafterna att hasa runt i väntan på det stora äventyret. Jag har pratat med flera som sagt att de också funderar på vad i helvete vi håller på med. Framför allt i dessa propositionstider när det ska skapas oro i onödan från politiskt håll.
En kommentator undrade hur jag betraktar tillbakadragandet som ska ske 2014. Var ska man egentligen börja? Min åsikt, inte Försvarsmaktens officiella (bäst att påpeka det i disclaimersyfte), är att det är lättare sagt än gjort. Självklart behöver man ett slutdatum, om inte annat för att jag inte orkar åka ut på det här igen om tre år, men kan man sätta ett slutdatum på en väpnad konflikt? Ja, men i så fall är det skitenkelt att lösa Israel-Palestina-konflikten. Vi sätter ett slutdatum. Hur känner ni för den 12 juni 2015? Ska vi säga det och sätta punkt för alla årtionden av stridigheter? Precis så betraktar jag konflikten i Afghanistan. Kommer regeringen i landet att vara beredd att sköta säkerheten på egen hand? Ingen aning, jag saknar ju förstahandsuppgifter om hur det ser ut där än så länge. Skulle det vara värt för mig personligen att offra mitt liv på FS22 i vetskap om att vi rundar av insatsen snart? Knappast, men det hade jag inte tyckt att det varit i alla fall. Även om det egentligen är fel, alla liv vi offrat är precis lika mycket värda, så skulle det ändå kännas lite surare om det händer alldeles innan vi drar hem alla. Där har vi nog den springande punkten: Har kostnaden i liv och sårade varit värt insatsen om vi nu skulle lämna ett halvfärdigt jobb efter oss? Det är lätt att svara nej på den frågan, men samtidigt vill jag faktiskt säga att jag tror att vi gjort ett mycket bra jobb i vissa hänseenden som säkerligen skulle motivera Sveriges offer ur ett rent humankapitalperspektiv. I andra fall är svaret säkerligen att det har inte ens varit värt en stukad fot. Återigen vill jag säga att jag egentligen inte är kvalificerad att svara på dessa frågor förrän jag tagit mig igenom missionen och har en egenupplevd bild av vad vi gjort, gör och ska göra. Jag hoppas att det politiska spelet inte får till följd att vi medvetet eller omedvetet börjar resonera som så att vi struntar i vissa grejer för att ”vi ska ändå hem 2014”. Då kan vi lika gärna avveckla allting idag. Nu tror jag inte det eftersom jag upplever lejonparten av personalen som mycket professionell. Som CO, the big kahuna, brukar säga: ”Be brave, act smart”. Det sammanfattar inställningen mycket bra.
I boken War (ja, jag refererar mycket till den, men det är faktiskt riktigt bra) beskrivs hur bakomliggande faktorer till beslut vattnas ut och försvinner när de når bassarna längst ut i kedjan; där ute drivs de helt enkelt av broderskapet och inget annat. För mig som befinner mig på en annan plats i hierarkin är det i teorin svårare eftersom jag i en ideal situation skulle motiveras både av faktorerna bakom och broderskapet. Så vad gör man när man tvivlar på spelet och inte har det där broderskapet som skyttesoldater utvecklar efter att ha levt, blött och dött ihop? Man hittar självklart en egen överlevnadsstrategi, det är ändå det vi är bäst på. Som jag. Jag har ju tidigare skrivit om vad som driver mig, och just nu är det en kombination av sköna kollegor, ett par privata projekt som hänger ihop med missionen, utvecklingen, pengarna och inte minst viljan att göra ett bra jobb. Kanske framför allt viljan att göra ett bra jobb. Ni som läst bloggen från början har ju fattat att det här inte varit eller är en särskilt enkel resa för mig. Det är inte enkelt för någon. Ibland vill jag bara ligga kvar i sängen och sms:a chefen att jag skiter i det här. Men jag gör det inte. Jag masar mig upp, pallrar mig iväg till jobbet, biter ihop, kämpar och tar mig igenom ännu en dag. Och det gör vi allihopa. För vi vill göra ett bra jobb. Därför hoppas jag innerligt att inte nya politiska besked ska skaka grundvalarna och ta bort möjligheten att göra ett bra jobb för oss. För varför ska vi då bita ihop och ta oss över den där ibland skyhöga tröskeln egentligen…?
Kommentarer