Svallande känslor…

I takt med att uppgifterna och utbildningen går ner i tempo ökar friktionerna mellan oss. Känslorna svallar och små ogenomtänkta saker kan få stora konsekvenser. Inte minst för mig som ibland går in i mitt problemlösartillstånd. Vanligtvis är jag rätt empatisk och lyhörd, åtminstone i mina egna ögon, men när ett problem måste lösas och beslut fattas har jag en tendens att skärma av känslorna och fokusera enbart på den övergripande situationen. Det kan vara bra i heta situationer, men det kan också ställa till med lite bekymmer när jag inte är så uppmärksam på människors känslor. Jag har jobbat på det, och trodde att jag hade blivit bättre, men jag får nog jobba på det lite till för annars kommer det säkert att skapa riktiga problem när vi är luftlandsatta i ett främmande land…

Egentligen är det konstigt att jag av alla människor missar att notera andras känslotillstånd för dels brukar jag vara bra på det, dels går jag runt med en brännande känsla under ögonlocken som med jämna mellanrum påminner mig om mina egna känslor. Men jag tillåter mig inte att gråta just nu, det kommer att göras i kopiösa mängder innan avfärd ändå. Det finns också för mycket att göra just nu. Bildäck ska bytas inför vintern, räkningar läggas på autogiro, mejlen ska kodas ur och så vidare. Jag undrar bara när kollapsen kommer. Inte kollaps som i att jag kommer att vara obrukbar och oanvändbar utan den där stunden när jag tillåter mig själv att känna efter. Det känns som om jag går på femmans växel. Då slipper jag tänka; omgivningen blir suddig i kanterna och jag får tunnelseende riktat mot uppgiften framför mig. Om jag saktar ner vet jag inte vad jag kommer att känna. Eller jo, en enorm saknad. Det låter kanske larvigt eftersom det egentligen handlar om ett halvår och vi dessutom kommer hem då och då, men något i situationen får mig att mållåsa på det vi har framför oss mer än något annat jag varit med om. Vad händer när vi kommer hem och jag inte har det här att tänka på? I början kommer jag säkert att njuta av lugnet, friheten att bestämma över mitt eget liv och den svenska sommaren. Men sedan då? I och för sig går jag, eller vi om man ska vara petnoga, i giftastankar vilket säkerligen kommer att bli ett projekt som vida övergår en futtig mission i Afghanistan så när jag tänker närmare på sommaren inser jag att jag förmodligen har att göra ändå.

Till helgen väntar i alla fall festligheter, avsked, inköp av viktiga saker (hårddiskar till fotograferande, filmande, överföring av inköpta DVD:er och digitalt inköpta filmer – bara för att poängtera hur satans laglydig jag är ifall missionens juridiske rådgivare läser det här) och mys. Framför allt mys. Krypa ihop i soffan, titta på en film och äta Dumle Gingerbread (sjukt goda). Det gäller att njuta av stunderna så man kan bära dem som en fyrbåk i hjärtat när det blåser kallt. Och så många år som vi har varit tillsammans finns det många vackra stunder att minnas…