En av de mer bisarra copingstrategierna* för att hantera den kommande stressen är vad jag skulle vilja kalla ”dead man walking”. Jag tror att jag har nämnt den tidigare, den där ”äh, skitsamma. Jag ska ändå dö”-tanken som vissa använder för att motivera varför de ska lägga tusen spänn på en hotellnatt, gå på den där dejten eller köpa den där prylen. I takt med att vi närmar oss avfärd tror jag att strategin sprider sig i leden. Den underförstådda meningen är naturligtvis att vi inte vet om vi kommer hem och att det därför gäller att leva livet som om varje dag vore den sista. Det är paradoxalt egentligen; att man ska behöva dra ut i krig för att börja leva. Samtidigt är det väl en av dragkrafterna med yrket och med att delta i en insats. Få saker får dig att känna dig så levande som en livsfarlig situation. Biokemin i kroppen ändras, det medvetna får stå undan för det undermedvetna och ursprungliga, och när situationen lugnar sig ser du världen med helt nya ögon. Det kan förklara varför man ibland säger att krig är ett gift. För yrkessoldater, krigskorrar, ja till och med viss biståndspersonal, tror jag att det finns en fara i att ständigt balansera på gränsen eftersom vardagen ter sig allt blekare i jämförelse. Jag vill poängtera att det absolut inte behöver vara så, bara att det kan framstå som att vardagen är meningslös och rutinmässig i jämförelse med kaoset, känslorna och reaktionerna i en konflikt.
I de flesta fall tror jag att den här strategin ”dead man walking”-strategin används av de yngre soldaterna vars jobb kommer att vara därute och mer riskfyllt, men även jag själv känner av den. Pengarna lämnar kontot lite snabbare än vanligt eftersom jag inte vill missa något i livet ifall det värsta händer. Dessutom vill jag inte bli ihågkommen som en ogin jävel. En annan påverkan insatstänket har är att jag också har börjat betrakta omvärlden på ett annat sätt, inte minst de där elementen i samhället som även tidigare har haft mycket svårt för. Ni vet, människor som via tatueringar, klädsel, kroppsspråk eller andra attribut uttrycker att de håller sig utanför lagens råmärken och tycker att de har rätt att göra lite som de vill. Min toleransnivå för vad jag uppfattar som idioti (tjafsande om småsaker, kriminell aktivitet, provokationer, den där stöddiga attityden vissa har utan anledning etcetera) har minskat dramatiskt. Det är inte så att jag går omkring och känner mig förmer än andra, utan snarare så att jag blir förbannad för att folk inte uppskattar hur bra de har det. Vi är på väg till ett land där många människor aldrig upplevt fred, där hotet om död ständigt är närvarande och där de dessutom tvingas leva på mindre än en dollar om dagen. Då kan jag uppleva det som stötande att se folk brösta upp sig och använda våld eller outtalat hot om våld för att få sin vilja igenom här. Som tur är håller sig den här problematiken på en väldigt lindrig nivå i mitt fall eftersom jag inte är en särskilt frekvent besökare på krogen eller i ljusskygga kretsar. Det kanske låter löjligt, inte minst med tanke på att vi inte ens har åkt, men det här är faktiskt ett symptom på en av mina farhågor: att jag ska komma hem och vara förbannad på att vi inte uppskattar hur bra vi har det. Men då hittar jag väl en copingstrategi för det också…
* Coping är en term inom psykologin som står för förmågan att hantera stress och känslomässigt krävande situationer. Det står så på Wikipedia i alla fall.
Kommentarer