Få saker känns så förnedrande som att vakna upp och inse att man försökte vara djup och filosofisk på fyllan. Vanligtvis brukar jag rycka på axlarna och tänka att sällskapet jag var djup och filosofisk inför säkerligen var lika dragna som jag, men det är något svårare att försöka tvätta bort ett blogginlägg som RSS:ats ut till i alla fall ett par hundra människor som troligtvis inte är lika förlåtande morgonen efter. Så jag gör en pudel och lovar dyrt och heligt att inte blogga berusad över en kebabtallrik igen.
Jag tänker dock fortsätta mitt kryptiska resonemang från nattens festligheter. Som sagt, jag brukar se ett stort underhållningsvärde i att vara ute och betrakta människor i den artificiella miljön som krogen faktiskt är. Att jag kände mig så avskärmad igår torde faktiskt vara ett tecken på att jag mentalt skärmar av min vanliga verklighet allt mer till förmån för insatsområdet. Fortfarande är det avskeden som jag gruvar mig för och det gör att allt annat förlorar betydelse. En tanke som dock slog mig igår är det här med allmänhetens vetskap om insatsen. För oss som lever i bubblan och våra anhöriga är insatsområdet bekant och vi har dragit våra klyschor om att göra skillnad till leda både för oss själva och de närmaste. Men för den som inte har någon koppling till insatsen är Afghanistan ett stort mysterium. Den vanligaste frågan är vad vi ska göra där. En fullt rimligt fråga, men också en svår frågan. Hur förklarar man för en främling vad det är vi ska göra. ”Äh, vi ska åka dit och göra skillnad” klingar lite för självgott tycker jag. Att ge en beskrivning av operationer är ju knappast ett alternativ. Man kan referera till ISAF, NATO och FN:s mandat, men det blir jävligt högtravande. Och att svara det i mitt fall ärliga ”jag vet inte riktigt”* låter inte helt seriöst heller. Så det blir ofta ett ”Äh, åka ner och jobba lite bara”. Inte konstigt att allmänheten inte förstår varför Försvarsmakten är på plats och således stöttar neddragningar av styrkebidraget. Fast om jag ska vara helt ärlig känner jag väl att det knappast ligger på min lott att missionera Försvarsmaktens lov bland suputer, kretiner och nattfjärilar…
* Naturligtvis vet jag vad jag ska göra. Det jag menar är bara att verksamheten är situationsanpassad och situationen är dynamisk vilket innebär att det jag svarar idag kanske inte har bäring imorgon. Där i ligger utmaningen; att ha ett så pass plastiskt sinne att jag kan anpassa mig och återta kontrollen, och där i ligger även mycket av tjusningen.
Kommentarer