Nattfjäril…

Vincent van Gogh lär ha sagt: ”För min del vet jag inget säkert, men synen av stjärnor får mig att drömma.” Jag tillhör också nattens vänner. I natten sker möten som dagen aldrig tillåter, gränser suddas ut och allting blir möjligt. Ett av mina stora nöjen i livet är att betrakta människor på krogen, lyssna på deras konversationer och förutspå handlingen i förväg. Det finns ofta något trasigt, banalt och alldeles magiskt över skådespelet som utspelar sig nattetid. Oheliga allianser bildas, skepp som mötas i natten och allt det där, det är vackert för mig som älskar att höra människors historier nästan lika mycket som jag älskar att berätta om den. Men idag kändes det ganska fattigt. Jag vet inte om det är för att jag tappat fokus eller det bara handlar om klassisk relativism, att samtalen på krogen verkar ännu mer banala eftersom jag snart ska åka bort. Magin var aldrig där och det där sköra, trasiga, lite smutsiga som jag ofta uppskattar var idag bara just det: smutsigt. Meningslösa lögner och triviala frågor: ”Vad jobbar du med?” ”Jag är inköpare av högtalarsystem på SIBA.” End of discussion. Helt värdelöst och substanslöst. Snorungar i alldeles för dyra skjortor som bokat spritbord sitter i grupper där ingen pratar och allas blickar riktas mot förbipasserande: ”Har ni sett att vi har ett spritbord? Se oss, prata med oss, älska oss!” lyder det outtalade budskapet i deras ögon. Visserligen var det många år sedan jag var singel och det är jag tacksam för, men det känns så futilt att gå ut just nu. Vi var tre kollegor som alla ska åka som gick ut. Det kändes lite som om vi tre delade en hemlighet som ingen annan fick veta, den att vi snart ska åka till Afghanistan. Återigen var känslan av att vara oövervinnelig, ”dead man walking”-känslan, där…