Allt det där jag hade hoppats på under torsdagens fikadejt har kommit tiofalt under resten av helgen. Vi har tagit det lugnt, umgåtts, pratat, promenerat – som Before sunrise och Before sunset med skillnaden att vi känner varandra och utan ett nioårigt uppehåll. Det har varit mycket välbehövligt. Ett vattenhål där jag kunnat andas ut och återta kontrollen. Visserligen är det känslosamt, framför allt för min sambo, men det har varit skönt att skapa fler fina minnen att ta med sig. Tiden framöver kommer att vara full av besök, samtal och måsten så det här var nog sista chansen att få den där typen av helg som vi har gjort till vårt signum under många års tid. Det är också det här jag kommer att sakna mest. Visserligen kommer jag att dela boendecontainer med en mycket sympatisk herre, men något säger mig att det inte riktigt kommer att bli heldagar i soffan framför tv:n med en påse lösgodis för vår del…
Det stora problemet kommer dock inte att bli för min del för dels har jag inga lediga dagar, dels har jag hittat saker att engagera mig i utöver min ordinarie tjänst. För att slippa sitta och rulla tummarna har jag beslutat mig att hjälpa till med kontingentens welfare. Det är så otroligt viktigt för vårt mentala välbefinnande och även om vi har en jättebra welfareofficer är jag rädd att hans tid och resurser inte riktigt räcker till. Under min tid i det civila knöt jag många kontakter jag nu försöker bearbeta för att kunna underlätta hans arbete. Plus att det knappast är en nackdel att ha saker att göra som får tiden att gå. Det ska göras en minnesbok, jag funderar på att organisera en fotoutställning och fototävling och så har jag mina privata projekt. Jag tror att vi alla behöver något att göra som knyter an till annat än militär verksamhet och som ger oss en förankring i det riktiga livet hemma i Sverige. Problemet blir för min sambo som måste vakna upp en ledig lördag utan mig vid sin sida. Det är inte så att hon på något sätt är handikappad utan mig eller att hon inte är kapabel att klara av livet om inte jag är där, det är inte det jag försöker säga, men vi har alltid haft ett liv som inkluderat mycket närhet och snart finns inte jag där. Relationen kanske utvecklas av att jag är borta, vi kanske hittar andra vägar och rutiner som stärker oss i vårt framtida liv, men det känns lite som att rycka bort heroinet för en knarkare och sluta cold turkey. Jag kommer som sagt att kunna begrava mig i arbete, men det kommer att bli tuffare för min sambo. Hur ofta sitter man ner i sitt vanliga liv och kommer på att man helt plötsligt ska ändra på alla rutiner och hitta en ny hobby? Sådant brukar komma gradvis, inte över en natt. Med tur, övertalning och mutor ska jag försöka få henne att rikta energin mot bloggen och börja skriva hon också. Invidzonen finns ju och de är säkert ett enormt stöd för många, men det är inte riktigt vår stil. Tidigare under hösten diskuterade vi att gå en PREP-kurs, men det blev heller aldrig av. Nu biter vi ihop och löser situationen på vårt sätt. I efterhand kommer vi säkert att komma fram till vad vi kunde ha gjort bättre fast det är ju alltid lätt att vara efterklok. Vår plattform är ändå stabilare idag än den var för ett halvår sedan för då var jag riktigt orolig att Afghanistangrejen skulle sabba allt, men vi jobbade oss igenom den krisen och nu ser i alla fall jag hoppfullt på livet efter missionen.
Dags för fortsatt umgänge i form av söndagsbio. I det gällande utbudet verkar ju Drive mycket bra, så nu ska vi se Breaking Dawn. Underskatta aldrig värdet av kompromisser…
Kommentarer