Idag kom tårarna. Vi ligger på sängen när hon säger: ”Kan du inte bara skita i allt och stanna hemma? Jag vill ha dig här.” Hennes lilla kropp rister av gråt och jag kan inte längre hålla tillbaka mina egna tårar. ”Varför kan du inte lyssna på mig? Jag orkar inte det här.” Jag svarar inte för jag vet inte vad jag ska säga. Det finns inga bra svar. Hur förklarar jag att jag också vill se brinnande attackskepp vid Orions skuldra, se C-strålar glittra i mörkret nära Tännhausers grind? Tusen tankar snurrar i mitt huvud. Gör jag rätt som åker? Ska jag hoppa av? Vad kommer att hända? Hon gråter. Jag kämpar för att inte bryta ihop. Tårarna kommer att komma snart nog. Jag har aldrig kunnat säga farväl, inte ens för korta stunder. Trots att jag vet att det här inte är för evigt, att det bara är en passus i vårt långa liv tillsammans, gör det ont. Vi ligger kvar på sängen. ”Vad tänker du på?” frågar hon. Jag får inte fram ett ljud. Vill inte tänka på att det snart är dags. Vi ligger där ett tag. Till slut säger hon: ”Nä, vi ska väl inte förstöra den här kvällen”. Vi går upp; sätter oss vid datorerna. På TV är det Copycat Singers. En vanlig söndagskväll, men inget är som vanligt.
Är du anhörig till någon som ska åka? Be honom eller henne inte att stanna. För det gör så jävla ont. Vi vet att ni vill ha oss hemma. Vi vet att vi gör er illa genom vårt beslut. Vi tänker på det hela tiden, känner oss skyldiga. Vi behöver inte påminnas om det. Det är jobbigt nog att veta att vi snart ska lämna allting vi håller kärt för något som i bästa fall är en abstrakt tanke.
Det känns som att just nu, just denna helg har ca 540 soldaters anhöriga någon form av kollektiva tårar. I brist på andra ord. Och i detta lilla Gehenna så är det en sjuk tröst att inse att man inte är ensam.
Ja de e nog många tåtar som runnit denna helg å denna morgon…
Min prins har nu åkt… Å de känns så fruktansvärt tomt… Längtan, oro, saknad… De kommer väll bli en del av vardagen nu så de e nog bara att vänja sig… Men de e svårt å få tårarna att sluta rinna när man nu inser att de e på alvar… Att man nu e så långt ifrån varandra och att man kommer leva helt olika liv de närmsta halvåret…
Tack för en otroligt rolig blogg!
Jag har en stor önskan att få komma iväg och få göra en mission utomlands. Att få känna hur man kanske kan göra någon skillnad. Hur liten sak du än gör för någon därborta med våra mått mätt, kan det göra en avgörande skillnad för någon drabbad där.
Jag kommer troligtvis aldrig att få göra detta, då jag känner att jag inte skulle klara lämna min familj så länge. Men till dig o alla andra som trots allt åker, skall ni ha en JÄTTEeloge för allt ni gör.