Klargörande…

Du kanske undrar vad vi är för blötdjur som jobbar för Försvarsmakten. Kanske i synnerhet jag som verkar tjuta till höger och vänster. Då har jag nyheter för dig. Verkligheten är inte som en jävla krigsfilm där du utan tvekan släpper allt du har för händer och lämnar familjen för att med ett leende på läpparna och ädelmod i hjärtat sticker iväg utan att veta om du kommer hem igen. Det är ingen jävla Call of Duty-session där du kan springa med kolven mot axeln i åtta timmar och respawnar om du blir skjuten. Det är människors liv som påverkas av att du åker. Ditt liv. Din familjs liv. Dina vänners liv. Dina fienders liv. Och livet för människorna i insatsområdet. Det spelar inga stråkar i bakgrunden när du av någon anledning tejpar blodgruppen på kängorna, räcker över ditt dödsbrev till din polare eller fyller dina magasin.

Om du rycker på axlarna och tänker att ”äh, det där var en känslig jävel, så kommer det inte att vara för mig.”, ja gör då det. En dag kommer verkligheten att komma ikapp dig och då förstår du precis vad det innebär att vinka till dina barn och kyssa din man, fru, flickvän eller pojkvän adjö och sticka iväg till en tillvaro du inte har en aning om. Om du fixar det utan att det känns det minsta jobbigt är det bara att gratulera dig till en diagnos ur psykiatrin. För jag är övertygad om att du annars kommer att inse att jag hade rätt. Lätt är det inte. Så låt oss vara ledsna. Om det sedan är värt det är en helt annan diskussion. Jag menar, trots allt åker jag ju…