Nu är det inte långt kvar till avfärd vilket innebär att livet styckas upp i delar som portioneras ut till familj och vänner. Dagarna är indelade i luncher, middagar och fikaträffar för att hinna med så många som möjligt. Ibland känner jag att jag helst av allt skulle sätta på mig hörlurarna och spela tv-spel fram till avgång, men det gör ju ingen glad, allra minst mig när jag väl sitter på planet. Det är ju dessa människor som ger mitt liv mening och det vill jag inte kasta bort på grund av lathet eller att jag inte pallar. Bit ihop, människa. Jag är också lyckligt lottad att ha många människor som jag gillar omkring mig, så det är ett riktigt lyxproblem att försöka få tiden att räcka till till alla. Det är så lätt att fastna i sin bubbla att man tror att allting kretsar kring insatsen, men en dag återvänder vi hem och går tillbaka till våra vanliga liv och då vill i alla fall jag att min älskade flickvän, mina vänner och min familj finns där för mig. För om man ser på insatsen ur ett nyktrare perspektiv där känslorna för stunden saknar relevans, inser man att med ett något sånär utspritt leaveschema så är bitarna då man är borta inte jättestora. Det jobbiga kommer sig ju egentligen av osäkerheten och den emotionella distansen skapad av kommunikationsproblem, tidsskillnader och en radikal förändring av vardagen. Tiden som sådan är nog inte riktigt lika kritisk i många fall.
Paradoxalt nog börjar jag återigen känna mig taggad mitt upp i all sorg över avskeden som väntar. Självklart är det angenämt att faktiskt vara motiverad att göra sitt jobb, men det är också förenat med vissa skuldkänslor för att jag känner så här. Borde jag vara ledsnare? Nej, jag är ju faktiskt ledsen över att lämna min tjej och mina vänner. Men det dåliga samvetet finns ändå där. Hur kan jag vara förväntansfull när andra omkring mig mår dåligt? Är jag en känslokall och dålig människa för det? Jag vet ju rationellt sett att jag inte är det och jag är helt säker på att ingen skulle tycka det utom just jag själv. Ibland undrar jag om den ångest och oro jag stundom burit under missionsutbildningen är framkallad av de motstridiga känslorna; att känna glädje samtidigt som jag är ledsen, att känna lust att åka samtidigt som andra ber mig stanna. För ett tag sedan bestämde jag mig för – varning för både högmod och höga hästar – att vara en så god människa jag bara kunde. Att vara god är inte så lätt och jag ska villigt erkänna att jag inte är helt säker den balansgången och vad det innebär att vara god. Innebär det att inte såra andra människor till exempel? En del av mina problem kan förmodligen härledas till mitt beslut att vara god. Jag hörde en gång att när man botar personer med fobier gör man det genom att tvinga hjärnan att inse att det man varit rädd för inte är farligt (beror väl i och för sig på vad man är rädd för, jag är rädd för vägbomber) vilket gör att hjärnan inte kan upprätthålla den föreställningsvärld i vilken fobin var den dominerande faktorn. Det här är lite samma sak skulle jag tro, bara det att hjärnan skapar en svårdefinierad olustkänsla för att den inte hittar något sätt att hantera de motstående känslorna när de krockar mot min icke definierbara vilja att vara god. Fast jag kanske är helt ute och cyklar. Vissa saker kanske bara är ämnade att upplevas utan teoretiserande.
Kommentarer