Fasförskjutning…

Sade jag att jag kände mig stark och taggad? Låt mig ta tillbaka det. Just nu känns det inte alls särskilt bra. Faktiskt rätt jobbigt. Om jag blickar tillbaka på missionsutbildningen började den lite trögt, men tog sig. Under en period var varje dag spännande, lärorik och rolig. Sedan började malandet och tristessen ta över. Väntan på att få åka, på att få komma igång och omsätta lärdomarna i praktiken. Jag kände mig mer och mer nedslagen, ur balans, opeppad. Det enda roliga var vänskapsrelationerna som blommade ut allt mer. Någonstans förvandlades idealisten, drömmaren till cynikern och jag blev det jag fruktade mest: gnällig. På ett sätt är det väl naturligt; när illusioner rämnar blir besvikelsen så stor att den måste få ett utlopp. Jag har sovit dåligt, tränat dåligt, dragits med sjukdomar och slagits mot både andras känslor och mina känslor. Knappast den bästa av uppladdningar. Men vänskapen med de andra i samma båt – för det är precis så jag skulle vilja definiera oss; som ett gäng som sitter i samma båt – har gjort att jag kunnat tackla dagarna med ett leende. Problemet är att det fortfarande är vänskapsrelationerna som är anledningen till att jag fortsätter. Det och någon slags förbannad lojalitet till förbandet och kollegorna på hemmaplan, till uppgiften jag fått, till och med till Försvarsmakten. Jag önskar ibland att jag kunde kasta av mig plikttrogenhetens tunga ok och bara agera utifrån mina känslor. Då skulle jag inte åka, inte som jag känner just nu. Om några timmar kanske jag ändrat mig igen, men nu är det som att vada i lervälling. Man tar ett par steg, fastnar i geggan och byter håll igen. Till skillnad från många andra ser jag ju inte Försvarsmakten som min moder och fader resten av mitt liv. Jag har ju tidigare uttryckt tvivel inför skälen bakom insatsen, syftet med den och vad vi verkligen åstadkommer. Just nu rusar alla dessa tankar runt i ilfart. Information, analyser, beslut och känslor blossar upp och dör i samma ögonblick. Hjärnan går på högvarv och hjärtat bultar. Ena stunden står jag tryggt förankrad i mitt beslut att åka, nästa sekund tar jag upp telefonen för att ringa vakthavande befäl och säga att jag skiter i allt. Men jag kommer mig aldrig för att slå det där numret eftersom jag vet hur sagan slutar: Jag åker. Jag brukar göra det jag säger att jag ska göra och vem som helst kan åka första svängen. Den stora prövningen blir efter första leaven för jag är inte alls säker på att jag har vad som krävs för att återvända…