Let it rain…

Det regnar just nu i dubbel bemärkelse. Utanför mitt fönster säger Sverige farväl till sina soldater. Åtminstone vill jag tänka att det är så, det blir lite lättare att uthärda regnet när man tonsätter det och lägger in det i en kontext vare sig den är fiktiv eller inte. När naturen stannar utanför lägenheten tar det mänskliga regnet vid. Min sambo gråter. Min mor gråter. Jag gråter konstigt nog inte. Det finns en tid för allting och min tid att gråta är inte just nu. Just nu känner jag mig stark. Fågel Fenix som reser sig ur askan av missionsutbildningen. Det kan ändras. Ikväll väntar ett av de svåraste avskeden: det jag ska ta av min morfar. Han är en bit över 90, men pigg och stark. En man jag har starka band till, men det är band som inte behöver definieras i ord. Vi talades vid tidigare i veckan. Jag berättade att det snart var dags att åka. ”Det blir väl spännande” svarade han glatt. Det gjorde mig glad. Tidigare har han undrat vad fan jag ska göra i det där Afghanistan. Nu ser han mer till upplevelsen, precis som jag borde. Det blir ändå inte lätt att säga farväl till honom, men att veta att han inte längre betraktar det som något onödigt och ont hjälper ändå till. På vissa sätt har hans historier från andra världskriget bidragit till min nyfikenhet. En dag kommer jag kanske att vara någons morfar och då är det jag som sitter och berättar spännande historier från förr. ”För länge sedan var jag med i ett krig”, ska jag säga. ”Vi åkte långt hemifrån till ett land där bergen mötte öknen och där fienden var män med svarta blickar och stora skägg.” Och barnbarnen kommer att be mig att berätta mer. Men en sak kommer jag att betona för dem: ”Tänk på att det stora slaget sker långt från den larmande hopen…”