Ni vet hur jag skrivit om Scary Monday, den envisa vanan att börja varje utbildningsvecka genom att visa och berätta om olika företeelser som kan döda oss i missionsområdet? Det var förvisso inte alltid så roligt men allt det är som bortblåst nu. Jag känner ingen rädsla alls längre. Nej, det var inte sant. Självklart känner jag rädsla för vägbomber och för de synnerligen kassa vägarna också för den delen, men rädslan är inte en del av allt som påverkar mig just nu. Rädsla kan man kontrollera och en del av ”tjusningen” med insatsen är väl att möta en kontext där jag är så långt utanför min bekvämlighetszonen att gränserna förflyttas och ribban läggs för vad som är möjligt under resten av livet. Jag kommer att vara orolig och nervös när jag förflyttar mig, men jag är övertygad om att det kommer att vara hanterbart och kanske till och med ett verktyg för att kunna göra mitt jobb bättre. Vad jag känner nu är enbart kopplat till min omgivning och mina relationer. Jag kanske har sagt det förut, men jag lider dels av att vara mycket sentimental, dels av dramatikerns gåva, tillika förbannelse. Idag klarade jag av tre jobbiga avsked och nu har jag bara ett gäng kvar. Det hade varit mycket enklare om min flickvän hade kunnat klappa mig på axeln och säga ”klart att du ska åka”, men samtidigt förstår jag att hon inte gör det. Min mor sade också åt mig att det får vara bra med äventyr efter detta och att jag får lugna ner mig nu. Ja, efter det här är det väl inte otänkbart att min lust efter att få vara där det händer klingar av, åtminstone ett tag. Framför allt kommer jag säkerligen känna att det är en underbar känsla att äga sin egen tid och att tillbringa den med människor jag väljer själv.
En av uppsidorna med att vi snart åker och de för mig energislukande känslostormarna är att mina vänner och kollegor har visat ett otroligt stöd. Jag får dagligen sms där kollegors eller vänners fruar erbjuder sig att stötta min tjej trots att de aldrig träffat henne, eller sms och Facebookmeddelanden med några peppande ord riktade till mig och det gläder mig oerhört. ”But we in it shall be remember’d; We few, we happy few, we band of brothers; For he to-day that sheds his blood with me shall be my brother; be he ne’er so vile” skrev Shakespeare i Henry V (tack Google) och han var definitivt något på spåren. Det är svårt att beskriva känslan av sammanhållning för folk utanför. Vi stöttar varandra och turas om att växeldra när det blir tungt. Det gör man visserligen utanför Försvarsmakten också, men det blir nog extra speciellt när man lever i ett satans Big Brother-hus placerat mitt i skiten.
För mig kommer saknaden att finnas där hela tiden jag är borta, men den där oron i kroppen, den ängsliga nervositeten blandad med avskedets bittra smak, kommer att försvinna när jag sitter på planet och insatsen börjar på riktigt. Den där känslan av att det då ligger i träningens, kompetensens och slumpens händer är för mig en befriare eftersom det vid det laget inte längre handlar om mina beslut utan om att rida ut stormen. Återigen en skyddsmekanism, men så länge jag är medveten om mitt rationaliserande tycker jag inte att det spelar någon roll, huvudsaken är ju ändå att jag återtar kontrollen och kan börja verka med full effekt. I de flesta lägen är jag balanserad, lugn och saklig. Faktum är att det nästan bara är avsked som påverkar mig så här dramatiskt, och så fort avskeden är över går jag tillbaka till mitt normala jag. Förhoppningsvis inom kort alltså.
Jag sliter också med det sista av de praktiska arrangemangen, straffet för att jag prokrastinerat ett tag. Förhoppningsvis blir jag klar imorgon, annars får jag ta det när jag kommer hem för lite R & R. Men jag har lärt mig att man inte kan räkna med någon hjälp bara för att man är statligt anställd och skickas ut för att jobba för sagda stat. Det görs inga undantag från regler, det finns ingen resursmyndighet som hjälper dig att reda ut försäkringar (förutom de du får via jobbet), ingen som byter däck, lämnar in nycklar, gör din deklaration och så vidare. I bästa fall har du en hjälpsam familj, annars gäller det att tänka på allt och börja i tid…
Kommentarer