Avskedsturnén fortsätter att blanda och ge. Före detta kollegor, vänner, syskon – the fun keeps on coming liksom. Bland annat har jag precis blivit utsatt för synnerligen grova påhopp på en av mina tidigare arbetsplatser. Nu är jag visserligen van vid detta och hälsar alltid på dem mentalt förberedd (beredd att bälga i mig av bag-in-box-vinet det vill säga), men att vara ensam kille på en kvinnodominerad arbetsplats är inte alltid lätt… Att säga tack och hej för ett tag framöver börjar annars bli lite lättare, men Det Stora Avskedet skrämmer fortfarande mer än kamelspindlar, vägbomber, dåliga vägar och motståndare tillsammans. Helst av allt vill jag krypa ner under täcket, blunda och vakna till en vacker sommardag när allt är över och bara minnen återstår. Förhoppningsvis också en hel del pengar, ett av de främsta skälen till att jag åker. Nu kanske det låter som om jag är girig, men egentligen är det inte pengarna i sig som är viktiga för mig eftersom jag inte är den slösaktiga typen utan det är vad jag tänker använda dem till: frihet. För att motivera mig har jag bland annat planerat att köpa en ny dator, en drömsemester för mig och min flickvän och inte minst sätta av en redig summa till vårt bröllop. Om det blir något över efter det här, vilket jag tvivlar på då vi för det första inte tjänar så ofattbart bra med tanke på arbetssituationen och för det andra får nöjet att skatta enligt hederlig svensk modell, tänker jag köpa mig friheten att ägna mig åt mitt eget skrivande under en period. Jag har alltid drömt om den där luckan i livet när jag helt och hållet kan satsa på mina privata projekt utan att behöva fundera över försörjning och nu ser jag chansen. Men jobbet måste göras först för det finns inga genvägar i livet, i alla fall inte för mig. De stekta sparvarna flyger inte direkt in i munnen på mig, om jag säger så. Jag känner en enorm stolthet över att jag tagit mig dit jag är för egen maskin och på egna meriter, men ibland hade jag inte tackat nej till lite draghjälp heller…
Kommentarer