Efter att ha avnjutit vad som förmodligen var årets sista hjortytterfilé i sällskap med bröder, vänner och flickvän på en alldeles förträfflig restaurang övergick natten till att bli betydligt hårdare, och då menar jag inte av det där slaget som blir till legender och skrivs in i historien för att för alltid refereras till under förfester och efterfester. Nej, istället handlar det om en mycket märklig mardröm vilket i sig är förvånande eftersom jag aldrig drömmer mardrömmar. Jag vet ju att Freud menade att drömmar uppstod i konflikten mellan spärrarna och outtalade sexuella önskningar, men den här drömmen var tyvärr inte av den arten. Jag befann mig nämligen på planet till Afghanistan tillsammans med ett gäng motiverade och uppsluppna gossar i ökenuniform som glada i hågen diskuterade anfallsplaner medan jag kämpade febrilt för att försöka få iväg ett SMS till min sambo. Av någon anledning var jag tvungen att skriva ned dessa först, lämpligtvis på kartoliaten där även anfallsplanerna var nedtecknade vilket gjorde de mer militärt engagerade förvirrade, men som även ställde till med problem för mig när jag skulle hitta rätt oliat att skriva av. Dessutom envisades min mobil att hela tiden växla över till mobilsurf och plocka upp obskyra sajter från länderna vi passerade längs vägen vilket obstruerade mina kärleksförklaringar. Plötsligt får jag ett SMS som egentligen ska gå till min flickvän från en kille som heter Said som undrar: ”Ska vi ta en varm kaffe och sedan äta en mustig gryta med saffran och ris?” Min spontana reaktion blir att tvinga ned planer någonstans mellan Sydafrika och Yemen, oklart var exakt, så jag kan få tillräcklig mobiltäckning för att ringa hem och nysta i mysteriet. Vem är denne Said som är så ofin att han messar i nästan samma ögonblick jag gått på planet och är inte en varm kaffe och en mustig gryta att räkna som en dejt? Sedan vaknade jag och kände mig mycket missnöjd med situationen… Modernare drömforskare än Freud har släppt lite på det där med att härleda allting till sexuella önskningar, och tror ju att det är ett sätt för hjärnan att försöka skapa ordning av kaos. Jag känner ju igen pusselbitarna: Flyg till Afghanistan, uniformer, kartor, mobiltelefoner och så vidare, men vem i helvete är Said…?
Nightmare before Christmas…
Publicerat i Uncategorized
Kommentarer