I startgroparna…

Nu är det inte långt kvar och jag vet fan inte vart jag ska ta vägen. Försöker nu packa ner det sista på ett smart sätt för att klara viktgränserna på flyget. Jag har belastats med ett par utrustningsdetaljer som spökar, men som är viktiga att få dit. Tyvärr stjäl de både utrymme och vikt från min egen privata packning. Men det går sådär. Ni vet hur rastlös man kan känna sig när semestern närmar sig. Det här är tusen gånger värre. Jag vankar av och an, hetsäter godis, sitter framför datorn, packar, sms:ar, får besök, svettas, svär, tänker… Att landa in kan inte vara lika plågsamt som väntan och det utdragna avsked som . Nu vill jag komma igång med vad det nu är jag ska göra. Etablera rutiner. Få en överblick. Det pratas mycket om hur utbildningen är den bästa tänkbara, att vi är fysiskt och psykiskt rustade att åka. I mitt fall känner jag så här: Bullshit. Jag tror inte att någon träning i världen kan förbereda mig på intrycken som kommer med att vara i en, i brist på andra ord, krigszon. Definitivt inte den lugna miljön under missionsutbildningen. Det kommer att vara som att hoppa ner i en isvak, en jävla chock till att börja med och sedan gäller det att simma eller sjunka…