”Välkommen till Mazar-e-sharif och Camp Northern Lights!” Att hoppa ut ur bilen och se campen där jag ska tillbringa det kommande halvåret kändes… overkligt. Resan ner var lång, seg och jobbig. När vi närmade oss slutdestinationen kände jag ingenting annat än tomhet. Jag hade förväntat mig en nästan religiös upplevelse, men trots den vackra soluppgången över bergen ville jag bara vända och åka hem. Soluppgången förvandlades för övrigt till en dimmig, kylslagen morgon på flygplatsen där vi fyllde magasinen och kittade på oss utrustningen för transporten vidare till campen. Längs vägen, som jag inte såg något av då det saknades fönster i fordonet, måste något ha hänt för det var en vacker höstdag som mötte oss därinne. Det spelade i och för sig ingen roll för hela gårdagen var en enda lång pina för min del. Tårarna och saknanden brände, ett gift som jag inte hittade någon bot för. Visst var det kul att träffa gamla vänner, men att se sin framtid begränsas till något som påminner om en kombination av flyktingläger, kåkstad och byggarbetsplats är deprimerande. Hela tiden hörs ljudet av generatorer, helikoptrar, flyg och fordon. Och du är aldrig ensam. Alla som sett Plutonen eller någon annan Vietnamrulle hajar vad jag snackar om. Det är surrealistiskt och majestätiskt på samma gång. Jag ringde hem ett par gånger. Det var svårt att prata på grund av alla känslor som valde att samla sig i halsen. Det och en skränig lina där samtalet då och då bröts. Min flickvän grät. Min mor grät. Jag grät inombords, men valde att försöka hålla god min eftersom mitt dåliga humör började påverka andra. Till slut gick jag och lade mig till krigsmaskinens nattvisor och böneutroparens skramliga högtalarmeddelanden.
Nu känns allting bättre. Acklimatiseringen till camplivet kommer kanske inte att bli fullt så svår som jag trodde. God mat, goda träningsmöjligheter och hyfsade welfare-faciliteter hjälper till. Däremot vet jag inte hur jag ska få bukt med saknaden. Den sitter där den sitter, med hullingarna djupt i min själ. Jag hyser inga tvivel om att jag kommer att få en spännande och intressant tid här borta, men jag vet att det även kommer att bli jobbigt. Framför allt för de där hemma. Jag kommer att sakna lika mycket, tänka på dem lika mycket, älska dem lika mycket, men här finns alltid jobb att göra. Dygnet runt, sju dagar i veckan. Det är inte jag som vaknar ensam en söndagmorgon. Det är inte jag som saknar sällskap en fredagkväll. Det är inte jag som behöver följa utrikesnyheterna med en nervös klump i magen.
I förmiddags passade vi även på att ta en tur längs campmuren. Små barn som vinkade och tonåringar som pekade finger. På något sätt ett symboliskt välkomnande från folket vi är här för att hjälpa: ”Hello! Welcome to Afghanistan. And fuck you…”
Önskar dig och alla dina kamrater ett gott lycka till.
Se bara till att klara av eran tid där nere utan några skador.
Ni kommer göra ett fantastisk jobb.
Styrke hälsningar.
Du måste bita ihop nu och det måste de hemma också göra. Du har en tuff tid framför dig och det fungerar bara inte att de där hemma utsätter dig för mer. Du är där du är och det kan ingen göra något åt nu. Inte du och inte de där hemma.
På något sätt måste alla acceptera att det här nu är normaltillståndet. För din skull. För din säkerhets skull.
Jag är så imponerad av dig. All all styrka.