En dag i Afghanistan…

Först vill jag beklaga bristen på uppdateringar, bilder och annat som efterfrågas. För er som minns 1990-talet kanske telefonuppringda modem känns bekant. Mycket snabbare än så går det inte här. Och vi är inte rika på varken datorer eller telefoner heller. Skämmes tamejfan, Försvarsmakten!

Acklimatiseringen fortsätter. Nu kan jag sova utan öronproppar trots alla oljud. Kanske är den stärkande luften bestående av regn, bränt bajs och andra partiklar som ockuperar luftrummet här som bildar temporära öronpluggar. Regn ja, ingen skön historia här förresten. I Sverige blir man blöt men inte så mycket mer när det regnar. I Afghanistan blir man lerig utav helvete eftersom allting är jord och damm. Vi gled runt lite idag och stötte på allt från vinkande barn och ”bilförsäljare” till amerikansk snabbmat och en smula stenkastning. Vad det senare beror på är svårt att säga, det kan handla om både busiga barn och fientlighet. Jag bör också väga upp det med att förklara att många barn vinkade och gjorde tummen upp, en gest som om jag minns rätt egentligen är ful här men för de barn som vuxit upp sedan invasionen 2001 blivit en naturlig gest. Omväxling förnöjer i alla fall. Den föreställning jag hade om att kunna skanna av omgivningen och bedöma vem som är vän och vem som är fiende tog cirka en minut att falla ihop. Det är helt omöjligt att avgöra sådant på utseende, klädsel, rörelsemönster med mera. Lika bra att fortsätta vara vaksam mot allt och alla, men släppa på rädslan och paranoian. Däremot var turen en ögonöppnare för hur situationen ser ut för människorna här och varför vi är här. Livet här är kärvt på ett sätt som är svårt att föreställa sig utan att ha sett det själv. Jag har ju tidigare uttryckt tvivel om syftet med insatsen i landet och är väl på intet sätt omvänd, men däremot börjar jag omvärdera mina tankar kring vår mission. Om vi kan göra livet något drägligare för vissa av dem kanske det ändå är värt det…