Livet har sin gilla gång…

Det finns många föreställningar om hur camplivet ska vara innan man har upplevt det. Stressigt, turbulent, krigiskt, disciplinerat, högljutt och så vidare. Och ja, det stämmer på många sätt. Har man aldrig varit på ett regemente tidigare kanske man reagerar över att alla bär vapen, främst pistoler, vart man än går inne på campen. Det är uniformer och materiel överallt, saker låter och dunsar, och ibland blir det riktigt stressigt. Men det finns också ett annat liv som är precis tvärtom. En pratstund i biblioteket med en god vän över en kopp te. En halvtimme uppe på soldäck (väntar bara på rätt läge, det vill säga sol). Småsnack i soffan på kontoret i väntan på ett möte. Innanför murarna bygger man en pseudovärld som skulle kunna vara i Libyen, Skåne eller Australien. Det som finns därute är naturligtvis viktigt, annars skulle vi inte vara här, men samtidigt hittar man sina rutiner även här inne. Förmågan att anpassa sig är otrolig. Det betyder inte att jag inte längtar hem efter en lång varm dusch, äppelpaj och en film tillsammans med tjejen utan bara att jag håller på att hitta ett sätt att förhålla mig till det här till dess att det är dags att åka hem. Detta är roligt och spännande, och tiden går snabbt, men det är fortfarande ett pseudoliv, åtminstone för mig. För andra tar det här över och blir till slut en livsstil. Jag längtar hem varje dag och varje minut eftersom jag älskar att vara hemma; det betyder inte att jag inte kan uppskatta livet här på sitt sätt eller att jag mår dåligt hela tiden. Ibland vill jag åka hem på stört och ibland är jag så upprymd att jag bara vill ut och se den spännande verkligheten utanför murarna. Så är det bara. Och det lyckas på något sätt mynna ut i en vardag här också…